De polyglotta älskarna

De polyglotta älskarna av Lina Wolff  är årets Augustprisvinnare i den skönlitterära klassen. Jag var egentligen inte så sugen på att läsa den, men plötsligt pratade alla om den och jag blev nyfiken. Förra veckan pratade vi om på #boktwitt och för några veckor sedan pratade vi om den i en FB-grupp.

Trots att jag har läst boken och pratat om den med andra vid två tillfällen är det ganska svårt att beskriva handlingen i den här boken. Och när jag hade stängt igen boken visste jag inte heller riktigt vad jag tyckte om den. Jag kände det lite som att jag inte förstod den eller att jag inte förstod vad författaren ville ha sagt med den.

Berättelsen är uppdelad i tre avsnitt med olika personer i fokus. Den handlar om Ellinor som sätter in en kontaktannons och träffar en man som hon inte tycker om och som förgriper sig på henne, men som hon ändå stannar kvar hos en tid. Den handlar om Max som lustar efter en flerspråkig kvinna, en älskarinna som kan tala till honom på alla de språk han behärskar. Den handlar om manuset till romanen "De polyglotta älskarna" med Lucrezia, en markisinna i Rom, i centrum. Det handlar om sex, språk och litteratur. Om längtan.

Manuset har en central roll i boken och är det som binder ihop de olika avsnitten. Det är alltså en bok om någon som skriver en bok - en genre som jag brukar uppskatta.

På många sätt är det en bok full av osympatiska karaktärer och den är också ganska äcklig och grov på sina ställen, och det är verkligen svårt att läsa om personer eller karaktärer som man har ganska lite sympati för. Å andra sidan är de skickligt beskrivna och jag uppskattade språket i boken.

Det här var ingen lätt bok att läsa och ingen lätt bok att tycka om, men när jag stänger igen boken och har fått fundera en stund, så känner jag mig imponerad och berörd och nyfiken på att läsa mer av Lina Wolff.

---

De polyglotta älskarna
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers förlag (2016)
ISBN: 9789100156633
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris