Sidor

måndag 15 april 2013

Slottet av is

Rec.ex från Bonnier Carlsen
Ibland när man öppnar en bok så sjunker man genast in i berättelsen och stämningen och vill stanna kvar i den. Slottet av is av debutanten Janina Kastevik är en sådan bok. Det enda jag vill beklaga mig över är att boken endast är 219 sidor så besöket i hennes värld blir lång ifrån så långt som jag skulle ha önskat.

Slottet av is har ett klassiskt fantasyupplägg med två parallella världar. En i nutid i en helt vanligt hyreshus, och en i en sagovärld som för tankarna till Körsbärsdalen.
Vår hjältinna heter Minna och hennes vapendragare är lillasystern Lo. Porten till den andra världen går inte genom en garderob eller ett hål i marken, utan via en mystiskt knapp i hyreshusets hiss (vem hade inte velat hitta en sådan!). När barnen trycker på knappen tar hissen dem till en våning i huset de aldrig ens vetat om och vidare till ett vitt litet hus. I huset träffar Minna för första gången den mystiska, men vänliga kvinna som vill bli kallad Mormor.

Så småningom får Minna veta att hon är i Undrien och att hon där har i uppdrag att rädda folket från den grymme Härskaren. Minna är en motvillig hjältinna och kan inte begripa hur en liten obetydlig tjej som hon ska kunna rädda någon alls. Men uppdraget måste utföras och på sin vandring genom Undrien möter hon människor och varelser som hjälper henne på vägen. Tills slut står hon framför slottet av is där Härskaren bor.

Berättelsen innehåller mycket - kampen mellan gott och ont, klassiska sagomotiv och en spännande slutstrid. Men det är kanske de delar som tangerar utvecklingsromanen som jag gillar allra bäst. Minna och Lo kommer inte från ett harmoniskt hem. Deras far kan var världens snällaste - ibland. Oftast är lynnin, arg och oresonligt hård mot barnen. Deras mamma är svag och orkar inte stå upp för baren gentemot pappan. Minna tar ofta på sig rollen som beskyddare för sin yngre syster. Det är efter ett av pappans utbrott vid matbordet som Minna springer ut ut lägenheten och hittar knappen i hissen. Undrien finns där när hon behöver en plats att gömma sig på. Äventyret i Undrien ger Minna det självförtroende hon saknar hemma och banden mellan systrarna stärks. De här egenskaperna kommer till nytta även när äventyret i Undrien är över.

Det är nog ingen tvekan om att Janina Kastevik känner sina barnboksförfattare och har inspirerats av dem. Jag tycker mig känna en doft av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och Älskade syster och ett stråk av vemod från Maria Gripes Glasblåsarens barn. Men det finns också något alldeles eget som bara är Janina Kastevik. Och det är så bra!

Jag ser fram emot att läsa den här boken för mina barn när de blir lite äldre, men jag tror att jag kommer att göra återbesök i Undrien på egen hand också.

1 kommentar: