Sidor

torsdag 29 augusti 2013

Gästbloggsinlägg: Conan Doyles bibliotek

Sir Arthur Conan Doyle var en produktiv författare. Utöver de fyra romaner och 56 noveller han skrev om Sherlock Holmes var han även upphovsman till en mängd andra böcker och kortare texter under sina fyra decennier som professionell författare. Han skrev historiska romaner, fackböcker om samtida krigshärdar, debattskrifter, lyrik och reseskildringar. De sistnämnda var från åren då han åkte runt i världen som spiritismens stora affischnamn. Under slutet av sitt liv, på 1920-talet, ägnade han sitt skrivande nästan uteslutande åt spiritistiska redogörelser av möten med människor från andra sidan, finansierat av en och annan snabbskriven Sherlock Holmes-historia. Utöver de längre historierna var han en novellmästare – det är i det korta formatet som han skrev många av sina främsta berättelser och inte bara inom detektivgenren.



















Man förstår knappt hur han hann skriva denna långa rad böcker samtidigt som han var en av Storbritanniens mest kända personer, med ett stort socialt liv där han umgicks med gräddan av samtida storheter och även var engagerad i en mängd frågor och sammanhang.
Än mindre förstår man hur han hann läsa. Lika flitig som han var att författa egna verk, lika flitig var han att läsa andras. Och han hade ett bibliotek av favoritböcker som han värderade högre än det mesta i livet.

Det är om detta bibliotek som hans bok Through the Magic Door handlar. Den kom ut 1907 och var en personlig rundvisning bland de mest älskade böckerna i hyllorna.
Det ska erkännas: jag känner inte igen många av Conan Doyles favoritförfattare. En del har jag hört namnet på, men inte mer. Andra känner jag till lite mer om, men har ändå aldrig läst. Ändå blir jag fångad av Conan Doyles entusiasm inför böckerna. Ofta handlar det om ungdomsminnen som han förknippar med enskilda böcker. Hur han i unga år ständigt tvingades besluta om han skulle lägga lunchpengarna på mat eller på en bok. (Det blev oftast en bok.) Och jag blir riktigt sugen på att läsa en sådan som lord Macaulay, brittisk historiker och essäist och som dog samma år som Conan Doyle föddes, 1859. Conan Doyle berättar att han hade en essäsamling av Macaulay som kamrat under studieåren i Edinburgh och nedpackad som överlevnadsutrustning när han var ombord som skeppsläkare på en valfångare utanför Grönland. Detta smutsiga och slitna exemplar av boken intar fortfarande hedersplatsen i hans bibliotek när han flera decennier senare skriver denna sin bok om böcker.
Conan Doyle är en så god berättare, oavsett vad han berättar om, att det aldrig blir tråkigt att höra honom gå in på detaljerna varför han älskar Boswells skildring av Johnson eller Walter Scotts näst bästa roman eller Samuel Pepys, vars dagbok inte alls var ämnad för publicering.
För mig som Sherlock Holmes-älskare är det extra intressant i kapitlet om vilka som är det engelska språkets främsta noveller, främst för att han där kommer in på Edgar Allan Poe. ”Poe is, to my mind, the supreme original short story writer of all time”, skriver Conan Doyle. ”His brain was like a seed-pod full of seeds which flew carelessly around, and from which have sprung nearly all our modern types of story.”



Conan Doyle ger Poe hela äran av att vara detektivhistoriens fader. Och på Conan Doyles lista över engelska språkets bästa noveller ryms två historier av Poe: ”Den gyllene skalbaggen” och ”Morden på Rue Morgue”. I den sistnämnda är detektiven C. Auguste Dupin.
I Conan Doyles första roman om Sherlock Holmes, En studie i rött, förekommer följande replikskifte mellan Holmes och Watson – den sistnämnde inleder:
"It is simple enough as you explain it," I said, smiling. "You remind me of Edgar Allan Poe's Dupin. I had no idea that such individuals did exist outside of stories."
Sherlock Holmes rose and lit his pipe. "No doubt you think that you are complimenting me in comparing me to Dupin," he observed. "Now, in my opinion, Dupin was a very inferior fellow. That trick of his of breaking in on his friends' thoughts with an apropos remark after a quarter of an hour's silence is really very showy and superficial. He had some analytical genius, no doubt; but he was by no means such a phenomenon as Poe appeared to imagine."

Conan Doyle fick klagomål från en kvinnlig läsare att han hade kritiserat Dupin (och därmed Poe). Conan Doyle svarade: ”Jag kritiserade inte Dupin. Det var det Holmes som gjorde.”
I själva verket var Conan Doyle mycket influerad av Poe, som alltså också var en av hans favoritförfattare.


Through the Magic Door är en pärla. Läs den gärna – den finns lättillgänglig för gratisläsning på nätet, det är bara att googla. Bara att få se in i huvudet på en beläst man från 1800-talet är spännande. Jag förstår inte referenserna, men det spelar ingen roll, för med Conan Doyles penna är det oavlåtligt intressant. Och för mig som förlagsman med en kluvenhet som både boksamlare och eboksivrare är det fascinerande att se hur innehållet i böckerna inte kan särskiljas från sin fysiska uppenbarelse. Conan Doyle nämner alltsomoftast utseendet på sitt exemplar av respektive favoritbok. Det här handlar lika mycket om kärlek till läsningen som till den fysiska boken.


Avslutningsvis vill jag bara citera några rader från första kapitlet ur denna bok som nu har 106 år på nacken:
”Reading is made too easy nowadays, with cheap paper editions and free libraries. A man does not appreciate at its full worth the thing that comes to him without effort. Who now ever gets the thrill which Carlyle felt when he hurried home with the six volumes of Gibbon's "History" under his arm, his mind just starving for want of food, to devour them at the rate of one a day? A book should be your very own before you can really get the taste of it, and unless you have worked for it, you will never have the true inward pride of possession.”


----
Mattias Boström är aktuell med boken Från Holmes till Sherlock, som är en populärhistorisk berättelse om Sherlock Holmes-succén. Alltifrån 1880-talet då Conan Doyle lät sig inspireras av bland annat Edgar Allan Poe och själv skapade gentlemannadetektiven Holmes, och fram till våra dagar då denne problemlösare snarare är känd som det udda geniet Sherlock.

Det här är det femte gästblogginlägget på Mattias bloggturné. Hela turnéschemat kan man hitta på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne

2 kommentarer: