Beatlesmanifestet

Jag längtar till Island så jag gav mig på att läsa en islänning till - Einar Már Gudmundsons Beatlesmanifestet. Inte mycket verkar ha förändrats i Reykjavik sedan 60-talet så jag känner igen mig. Stämningen, gatunamnen, platserna, "Byns bästa"-korvar. Så den funkar fint för att återuppleva förra sommaren, men som läsupplevelse går den mig lite förbi. Kanske är jag för ung?


"I begynnelsen var den grå bandspelaren. Så tänkte jag ofta när jag satt i Tryggvis isoleringscell ute i garaget. I den föddes Beatlesmelodierna och i dem föddes jag. Jag blev till Beatleslåtar och de uppfyllde mig. Den grå bandspelaren kom med sjömannen Hjörtur från utlandet. Först stod den i vardagsrummet och var helig. Den tillhörde min storebror Tryggvi och jag fick inte röra den, vilket naturligtvis betydde att jag alltid pillade på den. Till sist insåg Tryggvi att det var bättre att jag kunde hantera den på rätt sätt och lyssna på den med hans tillåtelse än att jag inte kunde sköta den men lyssnade på den i alla fall. Det är 1960-tal och Jóhann Pétursson, klassens clown, arbetar på ett nytt manifest som ska ersätta alla de andra. Det handlar om uppror mot föräldrar och lärare, om drömmar om framgång och berömmelse och om upptäckten av det motsatta könet. Men inte minst om musiken, som får en ny tid att randas. Med Beatlesmanifestet är Einar Már Gudmundsson tillbaka i 1960-talets Reykjavik med en sprudlande skröna från gränslandet mellan barndom och tonår."