Tills jag finner dig

Jag brukar gilla John Irving, men nu när jag har tagit mig igenom nästan åtta hundra sidor total snoppfixering i boken Tills jag finner dig är jag inte lika säker. Grundhistorien med huvudpersonen som söker sin far (och sig själv) - först tillsammans med sin mamma som arbetar sig igenom Europa som tatuerare och sedan ensam när mamman gått bort - är intressant och håller ändå uppe drivet i boken, men jag är inte säker på vad Irving vill ha sagt med det andra - att man blir totalt fixerad när man har en frånvarande fadersfigur?
Nån som läst den som har en tolkning?