Askungar

Jag tog en bok i hyllan på Pressbyrån i förbifarten och hittade utan att veta om det en väldigt bra deckare. Askungar är Kristina Ohlssons debut och den får mycket beröm i baksidestexterna. Välförtjänt dessutom, för det var riktigt spännande och inte förutsägbart. Även om en del karaktärer är lite typiska så som de ofta är i polisdeckare. Jag saxar lite om handlingen från baksidan:

"En liten flicka försvinner från ett x2000-tåg som just rullat in på Centralen i Stockholm. I en annan del av Sverige lever en ung kvinna gömd, rädd för att en dag återfinnas av mannen som hon först trodde var den prins och befriare som hon sedan barnsben väntat på. Hon vet bättre än någon annan varför flickan är försvunnen.

Polisutredningen leds av kommissarien Alex Recht, den ivrige kriminalinspektören Peder Rydh och den civilanställda utredaren Fredrika Bergman, hon som skulle bli violinist men istället hamnade inom polisen.

Samtidigt växer fallet och kantas av utstuderad ondska. Hur mycket tid har de egentligen på sig innan han gör sitt nästa drag? Och vem är kvinnan som likt en skugga figurerar i utredningens utkant? Är det henne man måste finna för att få den sista pusselbiten att falla på plats?"

Det enda som jag irriterade mig lite på var att författaren envisades med att skriva att barnet som rövades bort blev skaplerat, när hon i själv verket "bara" fick huvudet rakat. Det är ändå en viss skillnad.

Det är redan fler böcker på gång och det kändes som att det lämnades öppning för det i Askungar. Författaren lägger mycket tid på att etablera karaktärerna i utredningsteamet.

I Norge går bokhandlarna ut stort med att man ska läsa "påskekrim" och om man känner sig lite norsk i påsk så passar den här boken alldeles utmärkt.

Livet är kort, Rytkönen är lång

I min julklappspåse fick jag den av Arto Paasilinnas böcker som jag saknade. Livet är kort, Rytkönen är lång är en bok precis sådan man tänker sig en Paasilinna-bok. Det är en skruvad berättelse, färgstarka karaktärer och det är gott om mat och sprit.

Det gamla lantmäterirådet Taaveti Rytkönen råkar hamna i baksätet på en taxi, men han kommer inte ihåg vad han heter eller var han bor. Däremot minns han en hel om hur det var under kriget då han var pansarsoldat. Men taxichauffören Seppo Sorjonen känner sympati för den gamle mannen och har inget emot att köra runt honom i Finland på en strapatsrik färd. Så småningom utvecklas en vänskap mellan de två männen då de gör allifrån att ödelägga en hel bondgård till att fälla en flock tjurar med gevär och koka korv på dem.

Finskt gemyt :)

Sputnik Sweetheart

En del författare skriver så rasande vackert. Haruki Murakami är en av dem. Språket är känsloladdat och sparsmakat på samma gång. Sprött men ändå kraftfullt. Och det spelar egentligen ingen roll vad boken handlar om. Man vill bara vara kvar i den värld han skapar. En av mina tidigare favoriter av författaren är Norwegian Wood, men den får hård konkurrens av Sputnik Sweetheart.

Handlingen är som sagt inte det viktigaste med den här boken, men karaktärerna är intressanta. Den ruffa Sumire som mer än något annat vill blir författare. Hennes vän K som alltid finns där för Sumire och som i hemlighet är förälskad i henne. Miu, den äldre kvinnan som Sumire i sin tur blir förälskad i. Ett mystiskt försvinnande gör att personernas historia vävs ihop. Det är inte ett triangeldrama, utan en berättelse om kärlek och om vilsenhet.
Och så språket!

Jag tyckte riktigt, riktigt mycket om den här boken.

Stormland

Hallgrímur Helgason skrev för några år sedan boken 101 Reykjavik - en bok som sedan också blev film. Jag är verkligen förtjust i både boken och filmen och blev därför väldigt glad när jag fick hans nya roman Stormland i julklapp. Jag väntade ganska länge med att läsa den för jag ville känna att jag hade tid att läsa den om den var lika bra som den andra.

Kanske hade jag för höga förväntningar, men jag gillade inte alls boken tyvärr. Jag förstår att huvudpersonen Bödvar - en synnerligen självgod och bitter typ - inte ska vara en person som man sympatiserar med, men för att man ska känna för en karaktär måste det ändå finnas någon förmildrande omständighet i dennes personlighet. Så känner jag inte här. Han är bara irrationell och egoistisk och det är svårt att hålla intresset uppe för berättelsen.

Inte heller föstår jag helt och hållet vad Helgason vill berätta med sin roman. Det står att det är en "ironisering av sårad manbarhet och medialiseringen av våra liv", men det är i så fall inget jag kan realtera till.

Jag får läsa om 101 Reykjavik istället.

Ingen bokblogg precis ...

Det går långsamt med läsningen just nu och ännu långsammare med bokbloggandet. Det slog mig att jag inte skrivit om en enda bok sedan årsskiftet!

Nåväl, det ska jag snart råda bot på. Så länge kan ni snegla i listan till vänster för några boktips.