Jag kan inte säga att jag skrattar så mycket åt Mia Skäringer när jag ser hennes humor-program på TV, men jag ler genom hela boken Dyngkåt och hur helig som helst.
Boken beskrivs bäst av författarens egna ord:
"Jag är bara så trött på superdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur de känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen funnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistisk sex när lille jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är."
Texterna är krönikor ur tidningen Mama och texter från författarens blogg. Jag har ju bara ett barn och har aldrig gått igenom en skilsmässa, men här finns mycket att känna igen sig i, skratta med och åt och att tänka på.
Den ska nog hamna i min sommarläsningshög :)
SvaraRaderaNu har jag läst den!
SvaraRaderaJag gillade den. Jag gillade bloggen mer än krönikorna i början. Kanske för att de är mer direkta? inte allt för genomtänkta.