Jag hade läst om Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser på några bloggar och den fick ganska ljumma omdömen. Jag gillar ju Nesser, så det kändes lite trist. Men jag kunde så klart inte låta bli att läsa den ändå och då tyckte jag faktiskt att det var bra. Kanske för att mina förväntningar var så låga.Författaren Erik och hans fru Winnie "flyr" till New York efter att deras 4-åriga dotter Sarah har rövats bort och är spårlöst försvunnen. Makarna försöker på olika sätt bearbeta sin sorg - Erik försöker skriva en bok, Winnie målar tavlor med samma motiv om och om igen. De pratar nästan inte med varandra. Några märkliga sammanträffanden gör att de ständigt blir påminda om Sarah.
En vemodig bok om människors ensamhet i sorgen, om omständigheter utöver det vanliga och om saknad.
Jag köpte den praktiskt taget direkt efter utgivning eftersom jag tyckte den verkade vara så spännande och intressant. Den står fortfarande i bokhyllan, oläst. Ibland blir jag irriterad på mig själv. Det är ju inte som om jag kommer har mer tid att läsa snart...
SvaraRaderaOm du har tur kan det funka att läsa och amma samtidigt. Det gjorde jag de första månaderna. Men sedan blev lilla T distraherad av att det prasslade bakom huvudet och då fick jag gå över till DVD-boxar (på låg volym) istället.
SvaraRadera