Helena von Zweigbergk skriver böcker som gör att det kryper i kroppen. Det är inte skräckromaner, utan berättelser om människor som inte visar sina bästa sidor och om människor som kommer i kläm. Jag läste Ur vulkanens mun med en lätt obehagskänsla hela tiden. Sånt man bara säger är inte lika obehaglig, men har lite samma stämning med egoistiska vuxna och ett barn som kommer i kläm.
När den 15-åriga systersonen Jonas landar på trappan hemma hos Susanne förändras hennes stillsamma tillvaro. Hon har dragit sig undan i ett hus på landet för att återhämta sig efter utbrändhet och en skilsmässa. Nu behöver systern Louise hjälp med att se efter sonen medan hon ordnar upp sitt röriga liv. Susanne och Jonas är främmande för varandra och känner sig båda svikna och lurade, av livet i allmänhet och av Louise i synnerlighet.
Relationen mellan Jonas och Susanne och hur den utvecklas är självklart det mest intressanta i boken. Läsvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar