Att rosta bröd

Jag fick boken Att rosta bröd av Roger Rosenblatt i mitt julpocketbyte. Men jag fick den i inbunden utgåva och det kändes ju lite extra lyxigt.

Boken var från början en essä som författaren skrev för att bearbeta sin dotters död. Dottern Amy dog plötsligt och alldeles för ung i ett mycket ovanligt hjärtfel. Roger Rosenblatt och hans fru Ginny flyttar då in till svärsonen för att hjälpa honom att ta hand om de tre moderlösa barnen.

I essän beskriver författaren om vardagslivet med barnen, om minnen av dottern och om möten med människor som på olika sätt varit ett stöd för familjen i den här svåra stunden. Roger Rosenblatt gör upp med sin ilska över dotterns för tidiga bortgång.

Det är en sann historia och det är onekligen en tragisk historia om en familj som förlorat någon de älskar. Ändå blir jag inte så berörd. Författaren skriver, i mina ögon, distanserat och "rabblar" mest upp olika namn på personer som säkerligen stöttat honom och hans familj oerhört. Men det gör inte så mycket för berättelsen, om man ska vara ärlig. En hyllningsbok till dottern är det utan tvekan, men den elaka sidan av mig får mig ändå att tänka att om det inte hade varit en tidigare utgiven college professor som hade skrivit den här boken så hade den nog aldrig givits ut. Men vad vet jag.

Sedan har den svenska översättaren inte gjort ett särskilt bra jobb heller. En väldigt konstig översättning av barnvisan (ramsan) "Här är tummen" har använts istället för den etablerade versionen. Ordet "french toast" översätts med "fransk toast", vilket ju inte förtydligar vad det är (alltså fattiga riddare) precis. Småsaker kanske, men sådant kan jag irritera mig på.

Så tyvärr. Det är inte en usel bok. Inte alls. Det är bara en bok som inte lämnar så stort avtryck. Några strålande betyg för den här boken blir det alltså inte. Omslaget är fint i alla fall.