Sidor

tisdag 31 januari 2012

Fattigmans heder

Färöarna är det nordiska land som januariboken i den nordiska läsutmaningen ska komma ifrån. Det vimlar inte av färöisk litteratur i pockethyllan. Inte på biblioteket heller, så urvalet gick helt enkelt till så att jag fick ta den bok som fanns.

Jag kom hem med Fattigmans heder av Heðin Brú (Hans Jacob Jensen). När boken först kom ut 1940 blev den "barnförbjuden" på grund av sitt grova språk och hedniska karaktärer, men har senare blivit en klassiker och en av de mest älskade böckerna i färöisk litteraturhistoria.

Det är en nätt liten bok på 130 sidor, med det känns som att jag som läsare får en bra inblick i hur livet på Färöarna kunde te sig i brytningpunkten mellan gammalt och nytt. Boken är full av färgstarka personligheter. Huvudpersonen är den gamle mannen Ketil. Han är färöing av den gamla skolan och det är med besvikelse han ser hur barnen tar avstånd från det gamla. I hans ögon är de lata och absolut galna som t.ex. sätter sig i skuld för att bygga ett hus. Barnen å andra sidan tycker att pappan är bakåtsträvande och i sin tur absolut galen som envisas med att bo kvar i sitt gamla jordkulehus.

Boken börjar med en blodig valjakt som Ketil och sonen Kálv deltar i. När valköttet sedan säljs på auktion ropar den vanligtvis sansade Ketil in en stor mängd valkött och riskerar att skuldsätta sig. Det är den största skam han kan tänka sig. Ketil och hans fru kämpar och knogar för att skaffa mat till sig själva och hemmasonen Kálv och för att få ihop pengar att betala valköttet. Kálv är inte till mycket hjälp. Han är lat och rädd för allt (en för övrigt en märklig karaktär - han beskrivs som att han är ett barn. I början trodde jag att han var en så där 8-10 år, men han är en vuxen man på 24 år). Inget blir lättare av att grannarna gärna utnyttjar Ketils goda hjärta och att barnen gärna förser sig av faderns fiskfångster, men sällan hjälper honom.

Det här är ingen bok jag hade hittat i vanliga fall, men jag är ganska nöjd med att ha läst den. Språkligt påminner den lite om de isländska sagorna (som jag gillar) och de absurda dragen är också något jag uppskattar. Det grova språket? Tja, att Ketils fru kallar sina svärdöttrar för slynor titt som tätt är väl knappast särskilt upprörande 2012 ;)

Bonusfakta: I original heter boken Feðgar á ferð som bokstavligen översatt blir "Far och son på färd".

2 kommentarer:

  1. Bra recension. Du har fångat boken tycker jag!

    SvaraRadera
  2. Tack. Roligt att du tittade in. Kul att läsa någon annas syn på samma bok.

    SvaraRadera