Bokcirkelbok: Berättelsen är världens språk

Berättelsen är världens språk av Ursula K. Le Guin var månadens bokcirkelbok, så jag kämpade på, men detta vara inte alls min kopp te. Jag fattade inte mycket av den måste jag erkänna. Jag hängde inte med i vem som var vem, vilket planet de kom ifrån, vilket språk de talade eller om de var onda eller goda. Det filosofiska, antropologiska och religiösa temat gick mig delvis helt förbi.

Eftersom jag knappt kan redogöra för vad den handlade om får jag kopiera någon annans sammanfattning. Så här står det om boken på Bokus:

"Planeten Aka var en gång en planet med en rik kultur, men den moderna teknologin har fullständigt förändrat den. Allt som vittnade om det förflutna har förstörts, och medborgarna övervakas noggrant. Men Sutty, en officiell observatör från Jorden, har hört talas om några utstötta som lever i ödemarken. De lever fortfarande enligt de gamla sederna och bruken, och de utövar fortfarande den religion som gått förlorad. Berättelsen. Sutty fascineras av deras tro, och följer med dem på pilgrimsfärd upp i bergen och ut på en farlig väg som går rakt genom hennes hjärta, hennes sinne och hennes själ."

Omdömet från övriga bokcirkelmedlemmar var också svalt. Jag läste dock denna under en period med väldigt splittrat fokus, så kanske hade jag uppfattat den annorlunda om jag varit lite mer koncentrerad i min läsning. Jag gillade tanken på ämnet i boken mer än själva boken.