Grönlandstrio

Temat för juli månad i den nordiska läsutmaningen var Grönland. Det var inte lätt att hitta böcker. Jag kom hem med tre stycken från bibblan och kunde inte välja, så det slutade med att jag lästa alla tre.

Qivittoq någon som flyr

samhället och ger sig ut på

fjället på grund av skuld,

skam eller utanförskap.

Ja, eller egentligen valde jag Qivittoq av Ingamaj Beck. Tyvärr uppskattade jag den inte alls och då tänkte jag jag ville ge Grönland en chans till och då blev det bara så att jag läste de andra två också.

Qivittoq handlar om en ung flickas otrygga och utsatta uppväxt på Grönland och i Danmark. Vi får glimtar av våld, utnyttjande och en dysfunktionell familj. Det hela berättas i korta kapitel och mycket fragmentariskt. Det är nog det som är mitt problem. Jag är inte så förtjust i den fragmentariska berättartekniken och alltför stora hopp i kronologin. Jag tappar tråden och jag tappar intresset.
Detta var inte alls min typ av bok.




Mitt andra försök var Kalak av Kim Leine. Han är inte från Grönland, men har bott och arbetat där i över 15 år och eftersom boken är självbiografisk utspelas den ju också till stor del på Grönland. Den största behållningen i den här boken är just Leines beskrivning av Grönland - dess natur och människorna. Hans kärlek till landet går inte att ta miste på.

I resten av boken är frånvaron av kärlek påtaglig. Ja, eller frånvaron av verklig kärlek kanske jag ska säga, för Kims far hävdar att han älskar honom när han förgriper sig på sin 17-årige son. Kim söker sedan kärlek i de rader av kvinnor han har förhållanden med genom boken. Han gifter sig och blir far till två barn, men har förhållanden vid sidan av med sin hustrus godkännande. Han dövar skammen över faderns övergrepp och skulden över den njutning trots allt kände i deras osunda relation genom sexuella relationer och genom läkemedelsmissbruk. Som sjuksköterska har han inga problem att få tag på droger och hans blir mer och mer fast i missbruket.
Den här boken berör mig kanske inte så mycket som jag trodde att den skulle göra. När den 17-årige Kim flyttar hem till sin far, som han inte träffat på många år, utvecklas snart deras relation till något osunt. De första beskrivningarna av de sexuella övergreppen är ganska magstarka, men jag får inget grepp om huvudpersonen. Han är mycket "flyktig". Saker och ting bara "händer" honom utan hans egen beskyllan eller påverkan. Relationen mellan honom och hans fru är bara en praktisk lösning och hennes "karaktär" är om möjligt ännu mer "fjär". Slutet lämnar mig också med en slags "jaha"-känsla.
Ingen fullpoängare med andra ord.

Den tredje boken i trion var Saltstoden av Ole Korneliussen. Detta är den märkligaste av de tre böckerna. Den inleds med att en namnlös person eldar upp en fiskebår och sedan tar en promenad i en likaså namnlös stad där personen stöter på olika människor och luftar olika åsikter. Som läsare får man aldrig del av vad de anda personerna säger utan endast huvudpersonens svar. Rejält oförskämda svar dessutom. Huvudpersonen är ganska osympatisk och hans åsikter är därefter. En av bokens få fördelar är att den är ganska kort. Jag ägnade mestadels av lästiden åt att fundera på vilken den namnlösa staden kunde tänkas vara. Men ett citat fastnade hos mig, så läsningen lämnade mig inte helt utan oberörd:

Sammantaget så var inte Grönlandsläsningen någon höjdare alltså.

Hur har det gått för er andra?

Nästa månad är det Norge som gäller igen. Vad läser ni då?