Molnfri bombnatt

Det är många som har pratat om boken Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Varje gång tänker jag "den måste jag läsa", men det var först nu det blev av.

Och oj vad den var bra!

Det jag gillade mycket med Bricken-böckerna av samma författare var hennes sätt att beskriva "riktiga" människor. Karaktärerna i boken blir aldrig schabloner utan är i allra högsta grad vanliga personer som gör både gott och ont. Inget är svart eller vitt.

Just det är speciellt intressant i denna bok som skildrar en "vanlig" tysk kvinnas öde under och efter andra världskriget. Oftast handlar böcker om andra världskriget om förintelsen från judiskt perspektiv. Här får vi istället veta hur kriget (och freden efteråt) påverkade tyska medborgares liv.
Vi får genom den åldrade Hedwig en tillbakablick till tiden då kriget bröt ut. Vibeke Olsson blandar skickligt nutid och flera olika tidpunkter i dåtid - under och efter kriget.

Hedwigs far blir tidigt efter nazisternas makttillträde fängslad och skickad till koncentrationsläger - inte för att han är jude, utan för att han är socialdemokrat. Själv går hon med i Hitlerjugents flickavdelning och är mycket stolt över sin uniform. När hon sedan blir förälskad i den stolte SS-mannen Wilhelm väljer hon att ännu mer gå ifrån sina föräldrars övertygelser och kommer att uppskatta den känsla av sammanhang som det nazistiska partiet ger. Hon kan inte och vill inte förstå att Wilhelm skulle kunna vara en del av något dåligt. Hennes kärlek till Wilhelm och hennes politiska engagemang skapar slitningar mellan Hedwig och hennes mamma.

När det står klar att Wilhelm inte får tillstånd av SS att gifta dig med Hedwig pga. hennes fars åsikter brister blir de båda förtvivlade, men finner sig i sitt öde. Kärleken försvinner dock inte och när de möts några år senare blossar den upp igen trots att de båda är märkta av kriget. Wilhelm är dessutom gift, men inte heller det kan stoppa dem. De smyger åt sig tid tillsammans i tomma skyddsrum och i lånade lägenheter. Det resulterar i att deras kärleksbarn föds mitt under brinnande krig.

Hedwig har redan tidigare börjar ifrågasätta nazismen, men när Wilhelm avslöjar vad som händer i Auchwitz, där han är placerad, och dessutom sitt eget tvivel, rasar allt hon tidigare trott på.

Läsaren får efter detta följa Hedwig i vad som händer under senare delen av kriget - när Wilhelm blir förflyttas till fronten och kriget intensifieras. De täta bombningarna av tyska städer, kampen för överlevnad, för mat och för att skydda sitt barn. Hedwig hamnar så småningom själv i koncentrerationsläger för förräderi och lider en av de svåraste förluster man kan tänka sig.

Krigsslutet innebär på intet sätt att vedermödorna tog slut för de tyska folket. Kampen för att leva drägligt i de sönderbombade städerna är slitsam och bristen på mat och andra förnödenheter är svår. Övergrepp på tyska kvinnor av de segrande soldaterna är "vardagsmat" och inte heller Hedwig går fri.

Hon har turen att få åka till Sverige för att "äta upp sig" och studera på folkhögskola. Där träffar hon Evert som får henne att våga hoppas på kärlek igen. Misstron mot tyskar från omgivningen och klumpiga misstag från Evert gör att hon frivilligt återvänder till det sargade Tyskland. Evert ger sig dock inte så lätt utan söker upp henne efter en tid. De gifter sig till slut, men hon vet att hon aldrig någonsin kommer att kunna berätta sanningen om Wilhelm och kriget för honom.

Det är sorgen över att hon aldrig vågade säga något till Evert och att det nu är för sent som gör att Hedwig bestämmer sig för att skriva ner sin berättelse och jag som läsare får så småningom veta allt.

Ja, det här blev ju en lång redogörelse, men det är också en bok som verkligen berör. Jag gråter inte, men jag läser med en klump i halsen och en molande känsla i magen hela tiden. Men det menar jag på ett bra sätt ...
Det är en viktig bok för den ger ännu ett perspektiv på vår nutidshistoria.

Jag rekommenderar verkligen den här boken!