Babyblues

Jag är ju sedan en tid förbi den fasen i livet som boken Babyblues av Pia Hintze beskriver. Den handlar om den omvälvande förändring av livet som sker när man får sitt första barn.

Bokens huvudpersoner Sarah och Karl är drygt trettio när de träffas. De vill ha barn och tror att de är redo. Men när deras son Nils föds blir inget som de tänkt sig.

Boken berättas framförallt ur Sarahs synvinkel - hur trött hon är, hur hennes kropp känns efter förlossningen, hennes besvikelse över att Karl jobbar mer än någonsin och lämnat henne ensam med barnet, hennes känsla av isolering i huset på landet som de absolut skulle flytta till innan barnet kom. De orimligt höga kraven hon har på sig själv som mor, sambo, kvinna.

Visst känner jag igen vissa saker, men jag hade nog tur när vårt första barn kom. Trött, javisst, men min kropp var i rätt bra skick och min man skyndade sig hem från jobbet för att träffa sin dotter. Han var också väldigt bra på att ge mig egentid.

Sedan hade vi väl i ärlighetens namn inget hektiskt socialt liv eller arbetskrävande karriärer som vi kände att vi fick ge avkall på;)

Ämnet var ändå OK, men jag måste säga att jag aldrig riktigt kom överens med språket i den här boken. Meningsbyggnaden kändes tillkrånglad och texten var staccato-aktig. Trots att boken vare sig är "tung" eller tjock fick jag aldrig något riktigt läsflyt.