Nordisk läsutmaning: Mörkermannen

Unni Lundells Mörkermannen blev mitt val från Norge i den nordiska läsutmaningen i augusti. Jag hade nog egentligen tänkt läsa något annat än en deckare, men så hittade jag den här i bokbytarhyllan på jobbet och orkade inte leta mer efter norsk läsning.

Det här är sjunde boken i en serie där kriminalkommissarie Cato Isaksen är huvudperson. Men varje bok är en avslutad historia och de fungerar bra att läsa dem i vilken ordning som helst, även om man kanske har lite större koll på "ramverket" med polisernas familjer och relationer om man läser dem i ordning.

I Mörkermannen faller en medelålders kvinna ner från en balkong och omkommer. Snart konstaterar polisen att kvinnan troligen blivit mördad, men trots att det snart dyker upp ett vittne så har polisen inte många ledtrådar att gå på. Kvinnan höll sig mest för sig själv och verkar inte ha några levande släktingar. En äldre kvinna från ett äldreboende i närheten verkar dock ha varit kvinnans förtrogna och en fosterförälder finns kvar i Sverige. Kan någon av dessa personer ha nyckeln till motivet bakom mordet? Och var kvinnan egentligen den hon utgav sig för att vara?

Fallet visar sig också ha koppling till en campingplats där en ung flicka våldtogs och mördades för många år sedan. Den här sommaren jobbar Lilly som städare på campingen. Hon sover i ett enkelt rum i campingens tvättlänga och hon är säker på att någon iakttar henne genom en ventilationslucka ...

Ja, ni ser. Två spår som naturligtvis vävs ihop. Ett klassiskt upplägg. Ofta fungerar det riktigt bra. Tyvärr blir jag bara uttråkad av detta. Det är klart att jag vill veta hur det hänger ihop, men vägen dit är lite för snårig på ett ospännande sätt. Hela berättelsen känns väldigt konstruerad. Jag blir inte särskilt engagerad i Cato Isaksen eller hans partner Marian Dahle. Författaren broderar ut deras privata liv ganska mycket (som sig bör), men det blir inte särskilt intressant. Jargongen dem emellan är mest tröttsam.

Det verkar som att Unni Lindells deckare inte riktigt är min kopp te. Tyvärr.