Stål

Stål av Silvia Avallone har bloggats av många och den har fått väldigt fina omdömen, inte minst av Bloggbohemen. Det är författarens debutroman och hon var bara 26 år när hon skrev den. Recensenterna har varit lyriska. Självklart blev jag nyfiken! Jag ställde mig på kö på bibblan och fick den överraskande snabbt. Lite extra kul att det här biblioteksexemplaret var i Excess-format.

Jag började läsa och det gick lite segt i början. Men sedan - oj, då ville jag läsa hela tiden.

Anna och Francesca är bästa vänner och spenderar all tid tillsammans. De bor i ett slitet och trist industriområde i en stad i Toscana, där det mesta kretsar kring stålverket. Flickorna är unga och vackra och väl medvetna om vilken effekt de har på män - unga som gamla. De utforskar sin spirande sexualitet tillsammans, de retas och spelar ut pojkarna mot varandra. De vill synas och åtrås.
Samtidigt kämpar de med olika familjeproblem - särskilt Francesca. Hon vill fly bort från allt och hoppas på en framtid som modell eller dansare. Anna däremot vill studera vidare till jurist och påverka världen med sitt arbete. De står på gränsen till vuxenlivet och en  tid när de kanske inte kan följas åt. Samtidigt smyger dig något nytt in i deras relation. Något som kan splittra dem eller föra dem ännu närmare varandra.

Relationen mellan Anna och Francesca är central i boken och det är här den stora behållningen ligger. Deras glädje, sorg, förtvivlan, förväntan, förvirring och splittring. Jag lever med dem och engageras i deras värld.

Jag tycker också om de andra personerna i boken. Annas tuffe bror Alessio som kan få vilken kvinna han vill, men som sörjer den som lämnade honom.  Hans arbete på stålverket osar olja, svett och även blod. Han är stolt över och fångad i arbetet på samma gång.
Francescas mamma tar inte stor plats i boken, men smyger sig ändå på mig som läsare. Hennes utsatthet och hennes sorg över livet som aldrig riktigt startade.
Andra ger mig rysningar. Francescas pappa, inte minst.

Språket och personerna är i högsta grad  mänskliga. Rått, kroppslig, sexuellt - nästan köttigt (om jag får lov att använda det ordet). Miljöerna är smutsiga och nakna, men det finns en stolthet över staden och stålverket. Det man hatar älskar man. Och tvärtom.

Utan att säga för mycket gillar jag också att boken inte känns avslutad. Det är ett lyckligt slut på ett sätt, men inget tillrättalagt "filmslut". Det finns en förhoppning, men ingen färdig lösning. Gott så.

Jag tyckte mycket om den här boken och rekommenderar den gärna!