I Sankta Psyko har Johan Theorin övergett det karga öländska landskapet och spökhistorierna och berättar om förskolläraren Jan Haugen som kommer till en liten västsvensk stad där han skaffat nytt jobb. Förskolan är dock inte helt vanlig - där går nämligen barn till de intagna på den låsta psykiatriska kliniken som i folkmun kallas Sankta Psyko. Förskolan ligger vägg i vägg med sjukhuset och barnen förs in via en tunnel och en "sluss" för att få träffa sina föräldrar.
Det står snart klart att Jan inte tagit jobbet av en slump - han söker en person som varit en del av hans förflutna och som nu finns innanför Sankta Psykos väggar. Kliniken är kanske inte heller så låst som den borde vara - det verkar som att tunneln används på flera sätt.
Läsaren får glimtar av Jans ungdomstid och en dramatisk händelse på hans första arbetsplats som förskollärare. Samtidigt avslöjad mer och mer av vad som egentligen händer på Sankta Psyko. Pusselbitarna fogas skickligt ihop och det är en riktigt spännande historia. Johan Theorin klarar sig bra utan att föra in något övernaturligt. Möjligen saknar jag lite det där karga landskapsbeskrivningarna från hans tidigare böcker, men en ny miljö kan också vara uppfriskande.
Av samma författare har jag tidigare läst Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge.
Jag har denna redan, men än så länge är den oläst. Den låter spännande, trots att det saknas övernaturligt, som ju var det jag tyckte bäst om i hans tidigare böcker :)
SvaraRaderaAha, för mig är det lite tvärtom ;)
RaderaDen här vill jag läsa! Jag gillar verkligen Theorin och jag tycker särskilt om att han inte har för mycket övernaturligt.. :)
SvaraRaderaDå passar nog dig detta perfekt.
RaderaJag har läst och gillat alla hans tidigare böcker och har även den här i bokhyllan - oläst. Är nog lite rädd att jag ska sakna Gerlof och Öland. :-)
SvaraRaderaDet är så annorlunda att man inte tänker på Gerlof.
Radera