Efter Helenes skriverier är det min tur att ta över pinnen i Bonnier Carlsens bloggstafett kring boken "Förr eller senare exploderar jag" av John Green.Den här boken var en sådan som alla plötsligt pratade om. Ibland låter jag bli att läsa sådana böcker när de är som mest "på tapeten", lite för att det är lätt att bli besviken på upphaussade böcker och lite "bara för att" ;)
Men till slut kunde jag inte stå emot utan klickade hem boken. Det är jag väldigt glad för - den var precis så bra som alla hade sagt!
Det är en bok som är väldigt rolig och oändligt sorglig på samma gång. Hur konstigt det nu kan låta att en bok om cancersjuka barn kan vara rolig. Det har författaren lyckats med och inte genom någon plump lyteskomik med billiga poänger, utan genom smart dialog. Något i boken får mig att tänka på filmen "Juno", även om de inte liknar varandra särskilt mycket vad gäller ämne och problematik.
Det är knappt någon mening att återberätta handlingen, för det vet väl nästan alla vid det här laget. Men för ordningens skull gör jag en kort sammanfattning. Hazel är svårt sjuk i cancer och vill helst bara stanna hemma och titta på TV. Hennes föräldrar övertalar henne att gå till en stödgrupp för ungdomar med cancer. Hon går motvilligt dit, men blir mer positivt inställd när Augustus dyker upp i gruppen.
De börjar umgås och upptäcker att de både är väldigt olika och väldigt lika och att de trivs väldigt bra tillsammans. Hazel introducerade Augustus för sin favoritbok och sin önskan om att få veta vad som händer karaktärerna i boken som slutar på ett väldigt abrupt sätt.
Tillsammans försöker de få kontakt med författaren för att få svar på sina frågor, samtidigt som sjukdomen gör livet och framtiden oberäknelig.
Det jag gillar bäst av allt är samtalet och stämningen mellan de två huvudpersonerna Hazel och Augustus. Det är något så ärligt, innerligt och vemodigt i den som går rakt in i hjärtat.
Det är alltid jobbigt att läsa böcker där man vet att något hemskt kommer att hända. Jag läser med en klump i halsen hela tiden, men när det hemska händer är jag ändå inte beredd. Det kan inte hjälpas att tårarna kommer, trots att jag står på en kall och blåsig perrong bland en massa människor.
Mer vill jag egentligen inte säga för att inte spoliera den för de som ännu inte har läst den - det finns visst sådana fortfarande ;)
Jag räknar in den här boken som marsbok i min läsutmaning "böcker om böcker" eftersom boken som Hazel och Augustus vill veta slutet på har en så central roll i berättelsen och i deras liv. Det är en bok i boken och den är på många sätt bärare av hopp för dem båda.
Missa inte den här boken!
Imorgon fortsätter stafetten hos Reading this world.
