Fågelbarn

Rec. ex. från Gilla böcker - tack!

Det var tur att jag inte hade läst på mer om boken Fågelbarn av Christin Ljungqvist, för då hade jag kanske inte vågat läsa den. Jag är sällsynt lättskrämd, så en spökhistoria är inte mitt förstahandsval. Men jag är glad att jag inte lät mig skrämmas, för Fågelbarn är så mycket mer än en berättelse om spöken.

Jo, huvudpersonen Hanna ser spöken och kan prata med spöken - speciellt med sin döde bror Samuel. Ända sedan hon var liten har hon haft förmågan att hitta föremål som döda lämnat efter sig och på så sätt få veta hur personen dog. Hennes föräldrar blev upprörda av hennes sagor och "påhitt" och mamman tvingade henne till kyrkan för att komma på bättre tankar.

Hannas egenskap är inte det enda problemet i familjen. För syskonen Samuel och Hanna blir det tydligare och tydligare att deras äldre bror Jens inte är att lita på. Han tycker om att plåga djur och börjar så smått också hitta på saker som utsätter syskonen för fara. När Samuel omkommer i något som alla tror är en olycka, vet Hanna att sanningen är en annan.

Historien berättas parallellt i flera spår. När barnen är små, när Samuel har gått bort och senare när även Jens är död och "besöker" Hanna. Sakta växer den täta och komplexa berättelsen om syskonen fram. Om en familj som inte är som andra, om ondska, om förnekelse. Hannas berättelse är stark och hjärtskärande och inte riktigt lik något annat jag läst.

Jag blir nyfiken på att läsa Christin Ljungqvists debut Kaninhjärta också. Den här boken väckte mersmak.