Sommaren utan män

När Mias make vill ha en paus och "pausen" visar sig vara en tjugo år yngre kollega, rasar Mias liv samman. För att få distans bestämmer hon sig för att återvända till sin hemstad över sommaren.

Hon umgås med sin mamma och hennes vänninor. Ett gäng krutgummor som nästan alla överlevt sina män. Hon undervisa en grupp unga flickor i poesi på en sommarkurs och utöver det tillbringar hon sommarn med att fundera över sin relation till den kanske före detta maken och över kvinnlig sexualitet.

Siri Hustvedt har som alltid ett vackert språk och en förmåga att skapa en stämning som fångar mig som läsare. Relationen mellan Mia och de sju flickorna i poesigruppen, relationen med mamman och hennes väninnor är finstämt och varmt skildrat. De delar av boken som handlar om kvinnans sexualitet fångar mig inte så mycket - de blir lite som små föreläsningar som snarare bryter berättelsen än tillför något, men det förtar inte helhetsupplevelsen. Sommaren utan män är en lite pärla.

Jag har tidigare läst The Sorrows of an American och Vad jag älskade av samma författare.