Där ingen har gått

Ibland hände det att jag tror att jag har bloggat en bok, men i själva verket har jag diskuterat den i något annat sammanhang. Det är fallet med Där ingen har gått av Melanie McGrath, som var en #boktwitt-bok. Alltså en bok som vi diskuterade i en slags bokcirkel på Twitter.

Handlingen beskrivs så här av förlaget:
"Edie Kiglatuk är kvinna, halvinuit, isbjörnsjägare, vildmarksguide, kompromisslös, orädd och motarbetad. Då ett skott smäller av i den iskalla arktiska ödemarken tas det för ett vådaskott och att en man dör ses som en tragisk jaktolycka. Ingen lyssnar på Edie och hennes misstankar om att något inte stämmer. Ingen utom Derek Palliser, en ytterst laglydig och plikttrogen polis som är satt att bevaka det gigantiska område som utgör Kanadas del av Arktis. När sedan Edies älskade styvson Joe hittas död i sin säng är det enda som får henne att överleva viljan att få veta vad som egentligen hände. Detta är upptakten till en jakt över de istäckta vidderna - en jakt efter sanningen."

För mig var den här boken tyvärr en besvikelse. Den hade jämförts med "Fröken Smillas känsla för snö", men det var en ganska ordinär deckare som inte fångade mitt intresse så där jättemycket. Beskrivningen av den karga naturen och inuiternas traditioner, mat och folktro var däremot intressant och jag hade gärna läst en bok bara om det och skippat mordhistorien.