Övärlden-trilogin

Att inte ha läst Ursula K. LeGuins Övärlden-trilogi (Earthsea) var en brist i min litterära uppfostran tyckte maken (de tre böckerna som skrevs som fortsättning ca 20 år senare ingår däremot inte i denna fantasy-fostran.

När Rabén & Sjögren kom med galet snygga nyutgåvor i pocket, slog jag två flugit i en smäll - present till maken och chans på en nu slags läsning för mig.

Det är alltså en bokserie som handlar om trollkarlar, magi och drakar. Jag började med första delen Trollkarlen från Övärlden i somras och tyckte riktigt bra om berättelsen om den unge lärlingen Geds väg mot att bli en kraftfull trollkarl. Det är egentligen inte så mycket action i dessa böcker, utan fokus är mer på personernas val och utveckling.

Sedan gick det lite trögare, men sedan anmälde jag mig till Pocketlovers läsutmaning "tre-på-tre" och bestämde att mina tre skulle vara "tvåor" - alltså att läsa den andra delen i tre olika trilogier som jag ej avslutat.

Så tog jag tag i del två: Gravkamrarna i Atuan. Där är huvudpersonen den unga Arha som har den tvivelaktiga äran att vara prästinna i templet. Trollkarlen Ged kommer dit för att söka en magisk ring som han hoppas ska bringa fred i Öriket. Arha fascineras av Ged och börjar tvivla på sin roll.
Den här boken var lite småtradig under ungefär halva läsningen, men tog sig på slutet.

Sedan var det ju bara bok tre kvar, så då fick jag ju läsa den också. I Den yttersta stranden är Ged en gammal trollkarl - en ärkemagiker. Han uppsöks av den unge prins Arren och tillsammans ger de sig ut på en resa för att söka orsaken till att trollkarlarnas magi försvagas och balansen i Övärlden rubbas.
Trilogin avslutas med en bok som stundom är riktigt långsam, men som ändå på det stora hela är spännande läsning.

Jag blev inte helsåld på dessa böcker, men de var absolut OK läsning. Och det känns bra att äntligen ha läst dem och fyllt min kunskapslucka ;)

Jag har tidigare läst Berättelsen är världens språk av samma författare.