Stalins kossor

Nu ikväll bokchattade vi om Stalins kossor av Sofi Oksanen. Det är Oksanens debutroman. Jag har tidigare läst Utrensningen av samma författare, en bok som var mycket gripande, och hade stora förväntningar på denna. Den rådande känslan efter avslutad läsning var besvikelse och det visade sig vi chatten att jag inte var ensam om det.

Grundhistorien har alla förutsättningar att engagera. Den unga Anna som försöker hitta sin identitet och dövar osäkerhet med mat och droger. Hennes mamma Katariina som "kommit undan" livet i Estland och skildringen av rädslan för ryssen och bristen på mat.

Tyvärr är berättelsen alltför hoppig för att jag riktigt ska hänga med. De delar som handlar om livet i Estland under kommunismen intresserar mig mest, men där får jag inte veta så mycket som jag skulle önska. Annas bulimi, matscheman och strategier får mycket plats - det känns hemskt att säga det, men det blir för tjatigt. Som läsare har jag förstått "poängen" sedan länge blir lite blasé inför skildringen.

Jag saknar att bli riktigt engagerad i någon av personerna, att bli berörd av deras öden. Bitvis är det en intressant bit av historia som skildras och även de funderingar kring kvinnan och kvinnokroppen i Annas "del" av berättelsen är tänkvärda, så det känns inte som bortkastad läsning. Det når bara inte ända fram. I bokchatten var någon inne på att det skulle ha varit två böcker och det hade kanske gett mer rättvisa åt berättelserna.

Tack Boktokig, Milla, Bokskorpionen och Emmeli för trevlig chatt.