När jag hade läst ut den här boken kände jag mig lite brydd. Lite osäker på vad jag egentligen tyckte om den.
Lyrik och jag kommer inte överens. Jag har försökt läsa lyrik och verkligen ansträngt mig för att försöka förstå och tycka om lyrik, men tyvärr. Det är därför en naturlig följd att jag har svårt för romaner som innehåller en stor portion lyrik. De gör
Fria händer. Huvudpersonen skriver dikter och det är en viktigt del av hennes person. Dikterna återges också i sin helhet i flera kapitel och jag måste erkänna att jag bra snabbt skummar förbi dem och förlorar säkerligen en viktig del av berättelsen.
Jag är inte heller särskilt förtjust i den "tänkarfåtölj" som huvudkaraktären skaffar sig. För mig blir den ett väldigt konstlat, kanske till och med lite fånigt, sätt att få tillgång till hennes minnen från barndomen och från tidigare relationer. Jag önskar att det hade kunnat vävas in i berättelsen på något annat sätt. Inte heller är jag helt övertygad om greppet att byta berättarperspektiv på sluten.
E-böcker är en relativt nytt för mig. Jag föredrar fortfarande pappersböcker, men blir mer och mer positiv till e-boken, och ser fler och fler fördelar. En fördel är formatet ger mig tillgång till denna bok som för närvarande endast finns utgiven digitalt. En nackdel är att jag inte får känslan i fingrarna för hur många sidor jag ska bläddra tillbaka när jag vill återvända till någon särskilt intressant passage i boken. När jag vill hitta den där snygga formuleringen eller det där kittlande ordet.
För alla mina invändningar ovan skuggas av just det.
Ulric Alstermark är en författare som skriver ord så att de blir små bilder. Kvinnan med de tygsnåla trosorna, barnen som är toppluvade, benen som känns förkylda. Det gillar jag och jag gillar det mycket. Språket är stramt, nästan återhållsamt, och det rimmar bra med huvudkaraktärens personlighet. Korta strofer, men aldrig i för mycket staccato utan trots det målande. Kanske är vissa passager väl detaljerade (gymmet!), men det är en petitess.
Jag tycker mig också skymta min hemstad i boken ibland. Bibliotekets café. Bokhandeln. Kanske är det så, kanske inte. Jag tycker om att tänka att det kanske är så.
Huvudpersonen Clara är 40 år, har en dålig relation bakom sig och en trasslig barndom. Dessutom har hon svårt att säga nej - på jobbet, till sin syster, tidigare till sin mamma. Men nu har hon bestämt sig för att ta kontroll över livet. Hon säger upp sig från jobbet som receptionist och tänker utmana sig själv med att göra saker hon aldrig har gjort förut - huvudsaken är att det är hennes val. Clara är inte förutsägbar och som läsare har jag kul när jag följer med henne. Det "nya livet" blandas med återblickar som en bit i taget ger en tydligare bild av Clara som person. Författaren ger på det hela en trovärdig bild av en 40-årig kvinna, möjligen med undantag från ett par mer intima scener som (för mig personligen) inte riktigt klickar. Det är överhuvudtaget ett intressant personporträtt.
Ibland är det nog bra att känna sig lite brydd efter avslutad läsning. Det betyder att det man just har läst retar lite, att det man just har läst intresserar och tvingar till reflektion.
Fria händer är författarens debutroman. Jag hoppas att e-boksformatet inte hindrar att den här boken från att hitta läsare, för det skulle verkligen vara synd. En liten försiktigt förhoppning från min sida är att författaren skyndar på med att skriva roman nummer två, för den ser jag fram emot att läsa!
Ulric Alstermark har också skrivit diktsamlingen
Sex elvor.
Fria Händer
Författare: Ulric Alstermark
Förlag:
Miders Förlag (2015)
ISBN: 9789187576225
Finns t.ex. hos
Bokus eller
Adlibris
