De oroliga

Rec.ex. från Albert Bonniers förlag - tack!

Vid avslutad läsning av De oroliga av Linn Ullman känner jag mig riktigt tagen. Jag tyckte det var en oerhört bra läsning, men jag har svårt att samla tankarna kring den och i ord få ner mina intryck.

Det är en uppväxtskildring, en oerhört naken och ärlig sådan. Det är också en skildring av ett barn som växer upp med två berömda föräldrar (Ingmar Bergman och Liv Ullman) som alltid satte sina karriärer och sina arbeten först. Men jag skulle inte säga att det är en bok om en kändisuppväxt. Det hade kunnat handla om vilka andra två vuxna som helst som prioriterat jobbet och som kanske inte är så där hemskt intresserade av sitt barn, och hur det är att växa upp med ett ganska frånvarande föräldraskap.

Hon skriver inte sin huvudperson som "jag", utan som "flickan" och får på så sätt ett utifrånperspektiv som är mycket effektfullt.

För att skriva om verkliga personer, som föräldrar, barn, kärestor, vänner, fiender, farbröder, syskon, eller tillfälliga förbipasserande, är det nödvändigt att göra dem fiktiva. Jag tror att det är enda sättet att blåsa liv i dem.

Berättelsen är flickans väg till vuxenhet i den här vilsenheten, med en stor längtan efter mamman - som ofta var frånvarande även när de var tillsammans - och en önskan om att duga i sin fars ögon, att förtjäna hans uppmärksamhet.

Han bad mig läsa den. Själv hade han läst den med sin svarta tuschpenna i handen. Antecknat i marginalen. Strukit under meningar. Att läsa en bok han hade läst och skrivit och ritat i var som att prata med honom utan att vara rädd för att säga något som var fel.

De delar av boken som utspelas i sommarhuset på Fårö, med de mycket fasta rutinerna blir närmast suggestiva i sin form, med det karga landskapet som fond.

Linn Ullman skildrar också väntan på döden på ett väldigt fint sätt i den här boken. Som barn träffar hon nästan bara sin pappa under några veckor på sommaren, så hon skickas för att bo med honom på Fårö. Som vuxen bestämmer de sig för att skiva en bok tillsammans och i den processen, i de intervjuer hon gör med sin far som del av förarbetet, märks den vid det här laget gamla mannens åldrande mycket tydligt. Hur minnet och hälsan försämras och han förändras. Delar av detta återges just som intervjuer i "manusform" och det ger en väldigt genuin känsla. Det sårbara i deras samtal - och tystnaderna. Hon skriver om ett tillfälle i boken när hennes maniskt punktlige far kommer 17 minuter för sent till ett möte, och att det är då hon förstår att han är på väg bort.

Det är inte en tillrättalagd eller förskönande berättelse, så det blir aldrig sentimentalt. Det är en oerhört vacker och ömsint roman som kommer stanna kvar hos mig länge.

---

De oroliga
Författare: Linn Ullmann
Förlag: Bonnier (2016)
ISBN: 9789100167080
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris