Svalan, katten, rosen, döden av Håkan Nesser är den nionde boken i författarens van Veeteren-serie och jag tror att jag utnämner till den bästa. Hittills tänker du? Ja, kanske. Men det är troligt att den också slutar som den bästa av alla. Vi får se.I boken utreder Maardam-polisen tre olika fall. En präst som blivit knuffad framför ett tåg, en kvinna som hittas strypt i sin lägenhet och en försvunnen tonårsflicka. Inte helt oväntat har brotten ett samband, men det är inte lätt för polisen att hitta. Läsaren känner till det lång tidigare, men utan att veta gärningspersonens rätta identitet. Spänningen ligger i att följa hur polisen pusslar ihop de svaga kopplingarna och så småningom får upp ett spår. Här får återigen kommissarie Van Veeteren en lite mer framträdande roll, även om det är tämligen motvilligt som han lämnar den lugna tillvaron i antikvarietet.
Varför den är så bra? Ja, den är väldigt spännande förstås, men det är ju en del av de andra i serien också. Den är mycket snyggt konstruerad, men det är en del av de andra serien också. Men jag tror min förtjusning har att göra med att den här boken har en tydliga litterära kopplingar och det är jag väldigt svag för. Jag gillar också att ha van Veeteren tillbaka och jag tycker också att boken är roligare än de andra. Kanske har jag missat det tidigare eller så är det ovanligt mycket jargong av typen "hjärtlig men rå" mellan utredarna den här gången.
Den är en av de tjockare i serien och jag var lite orolig för om jag skulle hinna läsa ut den till utsatt datum, men jag slukade sista halvan i fredags så när som de fyra sista kapitlen som jag läste ut i lördags morse. Bra läsdriv alltså.
Ordet luguber nämns första gången i kapitel fjorton om jag minns rätt och sedan minst en gång till.
Vad min medläsare Jesper tyckte om boken kommer ni att kunna läsa här.
Svalan, katten, rosen, döden
Författare: Håkan Nesser
Förlag: Bonnier (2001) ISBN: 9100574864
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris
