Ewa Morenos fall (van Veeteren #8)

Nej, det är inte den sista söndagen i månaden bara för att jag bloggar en van Veeteren nu. Ja, för ni håller väl reda på att det är så det brukar vara. Jag och Jesper läser alla van Veetern-deckarna och bloggar om dem den sista söndagen i månaden. Men den sista söndagen i september kom alldeles för snabbt inpå, jag var inte alls beredd hade vare sig läst eller bloggat när det var dags. Den första söndagen i oktober hade jag i alla fall läst boken, men eftersom det också var söndagen efter fyra dagar på bokmässan så infann sig inte bloggenergin. Vad som hände den andra söndagen i oktober som jag skulle kunna skylla på har jag ingen aning om, men det är väl i alla fall lika så bra att boken blir bloggad nu innan det är dags för nästa sista söndag i månaden.

Nåväl, den åttonde boken i Håkan Nessers van Veeteren-serie heter Ewa Morenos fall och i den är, som titeln antyder, polisen Ewa Moreno huvudpersonen. Hon är på semester med sin kärlek då hon blir indraget i ett försvinnande som visar sig ha spår långt tillbaka i tiden. I den här boken nämns inte van Veeteren annat än som inspiration när Moreno klurar på sitt fall, och Maardams poliskår förekommer bara i bakgrunden som rådgivande. Här får Ewa Morenos karaktär glänsa, och det gör hon med den äran. Jag gillar också hur Ewa får pendla mellan privata funderingar och sitt professionella jag. Hon reflekterar över vad sjutton hon håller på med som jagar ledtrådar i gamla mordfall istället för att njuta av sin semester, men visar också hennes engagemang och hennes skicklighet i yrkesrollen.
Jag tycker också att "brottet" i den här boken engagerade riktigt mycket och hela berättelsen var väldigt snyggt konstruerat. Klippen mellan försvinnandet i nutid och ett mord i dåtid är skickligt gjorda och låter inte läsaren få nosa på upplösningen alltför mycket.

Ordet luguber nämns mig veterligen inte alls i denna bok. Vad min medläsare Jesper tyckte om boken kan du läsa här.