Berättelsen utspelas på tåget Orientexpressen som har lämnat Istanbul och är på väg genom Europa. På tåget finns en ganska brokig samling människor och bland dem den världsberömde detektiven Hercule Poirot. Efter en lite stökig natt på tåget hittas en passagerare mördad i sin kupé och Poirot får rycka in för att reda ut vad som har hänt och hitta mördaren. Situationen ställs på sin spets då tåget har kört fast i snön under natten och det snart blir uppenbart att mördare måste finnas bland passagerarna på tåget. Poirot hittat flera personer som kan ha motiv, men alla verkar de ha alibi. Men självklart för Poirot, med sin omisskänneliga stil, utredningen vidare och vilar inte förrän mördaren är avslöjad.
Det kanske låter konstig att läsa en bok där man redan vet slutet, speciellt när det är en deckare, men Christies deckare håller för det och är väl värd en omläsning. När man inte behöver fundera på vem som mördade vem kan man njuta av miljöer och karaktärsbeskrivningar. Det är också intressant att läsa vissa passager som diskuterar nationaliteter olika särdrag som de eventuellt har. I detta hänseende har kanske inte boken åldrats så väl. Nu när jag läser reflekterar jag också över hur snabbt Poirot drar sina slutsatser och att de då inte alls ifrågasätts. Det tänkte jag inte på när jag fick mig den här berättelsen levererad den första gången.
I fredags hade en nyinspelning av boken premiär med Kenneth Branagh i rollen som Hercule Poirot. Jag såg filmen på premiärdagen och skrev några tankar om den på Kulturkollo. Titta gärna i där och se vad jag tyckte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar