 |
Rec.ex. från författaren och
Pärlan förlag -tack!
|
Här får vi veta fortsättningen på historien om vem som ska sitta på Valariens tron och leda landet. Just nu är makten i händerna på greve Pärlehand och Diomeda, den som kung Joshua utropade som tronarvinge, har drivits i landsflykt.
Den andre möjlige tronarvingen är Albrak, men han gömmer sig för Pärlhand och verkar mest intresserad av att dricka glömskevatten,
En central roll i berättelsen har Verflickan Ilasa. Hon är en modig och häftig karaktär och hon träffar på Albrak när han är i riktigt dåligt skick. De blir anfallna av monster, men Albrak lyckas trots allt döda dem och räddar Ilasas liv. Hon bestämmer sig för att följer honom och vara hans personliga tjänare.
På sin resan genom Valarien stöter de på Diomeda och även om Albrak och hon konkurrerar om tronen förstår de att de måste samarbeta för att besegra Pärlhand. Trion reser vidare tillsammans och försöker finna råd och idéer som leder till att Pärlehand sätts ur spel och att någon av dem kan göra anspråk på tronen. Diomeda hämtar också sin vän Markus från människornas värld (Trolyrien) eftersom han en gång utropades till kung i Abraks ställe och han måste först formellt avsäga sig sitt anspråk.
Jag har en trevlig lässtund tillsammans med den här boken, men det är väldigt många turer fram och tillbaka som kan göra att boken känns lite tjatig. Jag saknar också de roliga "kulturkrockar" som beskrevs i bok ett när Markus kom till Valarien. Det kändes som att detaljer som klädträden, spotthälsningarna, storsniglarna och jättefjärilarna som användes som riddjur var det som gjorde den berättelsen till en som stack ut lite från andra fantasyäventyr.
Men jag gillar Ilasa och hon fungerar lite som en komisk karaktär. Hennes funderingar om skillnader mellan verernas livsstil och de karaktärer de möter på sin resa piggar upp. Verarnas drottning är ett spännande äventyr i en intressant värld. Det blir spännande att se hur det hela knyts ihop i den tredje delen.
Jag har en trevlig lässtund tillsammans med den här boken, men det är väldigt många turer fram och tillbaka som kan göra att boken känns lite tjatig. Jag saknar också de roliga "kulturkrockar" som beskrevs i bok ett när Markus kom till Valarien. Det kändes som att detaljer som klädträden, spotthälsningarna, storsniglarna och jättefjärilarna som användes som riddjur var det som gjorde den berättelsen till en som stack ut lite från andra fantasyäventyr.
Men jag gillar Ilasa och hon fungerar lite som en komisk karaktär. Hennes funderingar om skillnader mellan verernas livsstil och de karaktärer de möter på sin resa piggar upp. Verarnas drottning är ett spännande äventyr i en intressant värld. Det blir spännande att se hur det hela knyts ihop i den tredje delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar