Temasommar: Alla nattens älskare

(Den här texten är tidigare publicerad på kulturkollo.se)

Fuyuko Irie är 34 år gammal och lever ett ensamt liv som frilansande korrekturläsare i Tokyo. Hon har aldrig riktigt valt något själv och vet inte vem hon är när hon inte har några relationer, intressen eller passioner i livet. Insikten slår henne brutalt och hårt en dag när hon ser sig själv i en spegelbild i en varuautomat.

Romanen Alla nattens älskare av Mieko Kawakami berättar historien om en väldigt ensam person som bara låtit livet hända henne. Hon sköter sitt arbete som korrekturläsare oklanderligt, men det ger henne inte riktigt någon glädje. För att bli någon annan tar hon till alkohol och börjar dricka varje dag. I början dricker hon inte förrän dagens arbete är avklarat, men efter ett tag är hon mer eller mindre berusad hela tiden. Alkoholen släpper fram gamla smärtsamma minnen som hon har burit på, men inte bearbetat och hon grubblar på varför hennes liv ser ut som det gör. När hon av en slump träffar en man och börjar umgås med honom, känner hon att något väcks inom henne och hon börjar fundera på vad det är hon behöver för att hennes liv ska kännas meningsfullt.

Det här är en väldigt japansk roman och jag känner igen berättarstilen från andra böcker jag har läst att japanska författare. Jag tänkte på vissa romaner av Haruki Murakami, jag tänker på Hur mår fröken Furukura av Sayaka Murata och på novellerna i Before the coffee gets cold av Toshikazu Kawaguchi. Det är det distanserade förhållandet till sina huvudpersoner som jag tror är den gemensamma nämnaren. Att de betraktas lite utifrån och utan starka känslor. Även i den här boken tar det tid för läsaren att lära känna Fuyuko och frågan är om vi någonsin kommer henne riktigt nära.

Jag läste lite med en klump i halsen hela tiden. Sättet som huvudpersonen agerar på känns destruktivt och jag väntar hela tiden på att det ska gå riktigt, riktigt illa. Nu kommer mina förväntningar, eller vad jag nu ska kalla dem för, lite på skam för det blir inte så illa som jag tror att det ska bli. Det är istället en särskild händelse i Fuyukos förflutna som blir det som är mest jobbigt att läsa om. Trots den tryckta stämningen i boken är det en lättläst berättelse och det finns flera språkligt vackra passager som är en njutning att läsa. Författaren skissar, snarare än tecknar, sin huvudpersons historia med ett lätt handlag och det lite flyktiga i språk och stämning passar boken mycket bra.