Eftersom ingenting varar

Laurence Tardieu är en helt ny författare för mig, men när jag fick erbjudande om att läsa hennes bok Eftersom ingenting varar från Oppenheim förlag var jag inte sen att tacka ja. Oppenheim är för övrigt ett nytt förlag för mig också, men redan innan jag läste boken könde jag mig postivt inställd. Boken var nämligen häftad i ett alldeles silkeslent mjukband som låg fint i handen. Sådant är svårt att motstå.

Vincent får ett brev från Geneviève, den kvinna som han 15 år tidigare älskade och delade sitt liv med, innan deras värld rasade samman. När parets 8-åriga dotter Clara försvann någonstans längs den korta vägen hem från skolan, öppnades en avgrund mellan de två som deras kärlek inte kunde överbrygga. Nu är Geneviève svårt sjuk och vill att Vincent ska komma och besöka henne så att de får prata en sista gång.

 

Eftersom ingenting varar är ingen tjock bok, men att läsa om någon som förlorar ett barn är svårt så jag tog sats innan jag öppnade boken. Jag var beredd på en jobbig läsning, men hade i övrigt inte gjort mig någon bild av boken. Kanske är det det bästa sättet att påbörja en bok. Jag har nära till gråt under hela läsningen, men jag njuter också av den lågmälda och lite sköra tonen i boken. Det är vackert, äkta och sällsamt trösterikt mitt i det svåra.

Författaren ger både Vincent och Geneviève utrymme att beskriva sin förlust. De gör det i små fragment som ändå blir en plågsamt tydlig helhet - med små nyanser i språket och utan stora scener med känsloyttringar.

Om att vilja, men inte kunna nå varandra. Om bedövande saknad. Och om sorg - både över ett barn, men också sorg över en kärlek som kanske inte hade behövt gå förlorad.

En mycket fin bok som förtjänar att bli läst av många.