Egenmäktigt förfarande

Igår var vi några stycken som via En bokcirkel för alla bokcirklade om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, och vi behövde ju inte ens gå utanför dörren. Bokcirkeln ägde rum via en hangout på Google+ och det fungerade fint efter en liten stunds tekniska inkörningsproblem. Det är ett smart sätt att "träffa" och prata böcker.

Vad vi tyckte då?
Jag hade det lite kämpigt med den här boken. Det var inte för att den var svårläst, men för att jag blev så ruskigt irriterad på huvudpersonen Ester. Det var jag inte ensam om att bli irriterad och vi diskuterade varför hon är så provocerande. Är det för att vi helt, eller delvis, kände igen oss i henne. För visst är det väl så att nästan alla har varit i den situationen att vara förälskad i någon som inte är lika intresserad tillbaka.
Men mycket handlar nog också om att man om och om igen ser henne göra saker och sätta sig i situationer som man vet blir dåliga. Jag vill bara skrika åt henne att skärpa sig och bara glömma den där karln!

Tyvärr har jag lite svårt att förstå Esters förälskelse i Hugo. Jag tycker inte att det kommer fram så bra varför hon fastnar för honom. Däremot är det hela tiden uppenbart att han inte är så värst intresserad ens från början. Det här citatet sammanfattar det hela:

Författaren skriver huvudpersonen som en solitär. Hon har väninnor och ett umgänge, men vi får aldrig se Ester genom deras ögon. De förekommer bara som korta instick som "väninnekören" och deras råd ignorerar hon ändå. Det gör att Ester blir ganska endimensionell och befinner sig lite i en bubbla. Någon av bokcirkelvännerna hade hört att författaren hade valt ett distanserat sätt att förhålla sig till huvudpersonen som en poäng för att göra berättelsen lite mer som en "rapport". I så fall har hon lyckats.

Om jag gillar det?
The jury still out on that ...