Lucy Dillon har hittat sin nisch. Det är engelsk landsbyggd, det är hundar, det är feelgood med lagom svåra relationsproblem, det är kärleksintressen som är uppenbara för alla utom personerna själva. I Och så levde de lyckliga har författaren dessutom adderat en fin väninnerelation och en väldigt härlig bokhandelsmiljö som jag inte kan motstå.
Det här gillar jag: Annas bokhandel, alla de härliga boktips som smygs in och idén med "bokbuketter" istället för en blomma till någon som ligger på sjukhus.
Det här gillar jag inte lika mycket: alla ingående beskrivningar som ska visa oss som läser precis hur mycket perfektionist Michelle är. Det blir för tjatigt.
Jag gillar att läsa sådant här så och då. Det är förutsägbart, utan att bli tråkigt. Det är gulligt, utan att bli för sliskigt. En perfekt stunds underhållning.
Jag har tidigare läst Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av samma författare.
Jag har också läst Ensamma hjärtan och hemlösa hundar och tyckte att den var lite småmysig. Har lagt Hundar, hus och hjärtats längtan i högen med böcker som skall läsas de närmaste månaden. Skall bli kul att se om jag gillar även den.
SvaraRaderaDet gör du säkert då ;)
RaderaDina tankar om boken stämmer överens med mina :-)
SvaraRaderaGreat minds ... osv. ;)
Radera