Det är det vemodiga namnet på Anna Gavaldas lika vemodiga novellsamling. I vanlig fall har jag lite svårt för att läsa noveller. Jag har inte tålamod att läsa dem en och en, som man bör, utan läser dem som kapitel i en bok raskt efter varandra och då blir det ju, som ni förstå, lite förvirrat. Men denna samling har jag läst på bussen och en novell är precis lagom mellan Lund och Malmö (eller tvärtom). Mysvemodet från romanen Tillsammans är man mindre ensam finns här, men novellsamlingen är väsentligt mycket mer svart och här finns inget av det hoppfulla som i romanen.
"Variationsrikedom präglar dessa noveller, drastiska, grova men alltid med en finstämd, träffsäker psykologi. De kretsar kring allt från syskonkonkurrens och äktenskaplig kyla, tillfällig sex, förälskelser och unga människors möte med etablissemanget."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar