Jag fick alla tre böckerna i serien
1Q84 av
Haruki Murakami i julklapp 2011, men det dröjde ända tills i höstas innan jag började läsa dem. Inte för att de inte verkade bra - tvärtom - men jag ville vara på rätt läshumör för dem. De två första delarna läste jag under hösten, men sparade med flit del tre för att få in den som min japanska bok i
Nilmas "läsa jorden runt"- utmaning. Egentligen besökte vi Japan i december, men då hade maken lagt vantarna på den tredje boken, så jag fick vänta ;)
Jag tycker väldigt mycket om Murakami, så det är klart att jag hade en del förväntningar på böckerna. Som alltid när jag har läst en bok av Murakami och slår igen den, så får jag den där känslan av att jag absolut inte kan förklara vad den handlar om, men att jag tyckte väldigt mycket om den. Det verkar vara något av hans specialitet, för jag har hört andra säga samma sak. Men jag får väl göra ett försök att beskriva handlingen. Boken har två huvudkaraktärer får ungefär vartannat kapitel i boken.
Den första är Aomame som arbetar som tränare på en hälsoklubb. Hon är mån om sin hälsa och sin kropp. Hon lever ensam, men när hon behöver sex går hon ut och ser till att skaffa någon som kan tillfredsställa henne tillfälligt - oftast en man, men någon gång även en kvinna. Hon har dessutom ett spännande "extrajobb" - hon är nämligen lönnmördare. Genom en oväntad vänskap med en äldre kvinna som driver ett skyddat hem för misshandlade kvinnor för hon i uppdrag att mörda män som skadat kvinnorna. En dag får hon i uppdrag att mörda ledare för en strikt religiös sekt. Frågan är bara hur hon ska komma åt att döda den mycket välbevakade personen.
Den andra huvudpersonen är Tengo. Han är matematiklärare med författardrömmar. Hans lever enkelt och träffar så och då sin flickvän - en äldre gift kvinna - och det räcker för honom. Hans eget författarskap går inget vidare och när han får ett erbjudande från en förläggare om att arbeta om ett manus som är skrivet av en 17-årig kvinna för att förläggaren vill att boken ska vinna ett debutantpris, tackar han tveksamt ja. Den värld som boken beskriver är märklig, men författarinna Fukarei hävdar bestämt att det hon beskriver verkligen har hänt. Hon har vuxit upp i en religiös sekt, där hennes far är ledaren. Hon beskriver en värld med "little people", luftpuppor och två månar. Boken väcker stor uppmärksamhet när den kommer ut, men den uppmärksamheten uppskattas inte av den religiösa sekten.
Aomame och Tengo kände varandra en gång för länge sedan, då de gick i skolan tillsammans, men har nu inte setts på många år. Ändå tänker de på varandra ofta och känner en starkt samhörighet. Nu dras de på varsitt håll in i en slags parallella värld till den egna där de inte helt kan avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet. Men båda betraktar ofta de två månarna som de plötsligt ser på himlen.
Ja, det finns naturligtvis mycket mer att säga om handlingen i boken. Det finns flera intressanta karaktärer i boken och en lång rad händelser som löper parallellt. Gemensamt för alla händelser är att de långsamt bidrar till att föra Aomame och Tengo närmare och närmare varandra. Frågan är om de kommer hinna mötas innan det är för sent.
Ibland undrar jag varför Murakami har valt att föra in de övernaturliga elementen i boken. Den hade nästan fungerat lika bra utan dem. Men det är kanske också dessa sagolikande delar av boken som ger den typiska Murakami-världen som jag tycker så mycket om att befinna mig i.
Om jag skulle säga något negativt om boken så är det kanske Murakamis besatthet av bröst. De kvinnliga karaktärernas bröst beskrivs ofta och ingående på ett sätt som inte precis för handlingen framåt. Det upprepas också väldigt många gånger i första boken hur kort kjol Aomame har. Murakami skriver fritt och ingående om sex och det har jag inga problem med, men det här känns lite tjatigt.
Det här är för mig inte en av de bästa böckerna av författaren jag har läst, men jag är glad att jag läste den och förstår i viss mån att den fått så mycket uppmärksamhet. Det liknar inte mycket annat jag har läst.
