Isprinsessan

Jag hade läst ungefär halva Camilla Läckbergs Isprinsessan när jag insåg att jag hade läst den förut. Mycket riktigt så stod den i bokhyllan, men pocketomslagen var helt olika. Det är lurigt när de gör nytryck och ändrar så att man tror att det är en ny bok! Eller så är det ett tecken på att jag läser för mycket och inte kan hålla isär böckerna. Men jag bestämde mig för att läsa vidare - kanske var slutet inte så som jag kom ihåg det Men det var det så klart men det var ändå en stunds avkopplande läsning, en ganska smart ihopsnickrad intrig med lite minus för det dåliga språket. Men i hängmattan i sommar passar den utmärkt.


"Huset var ödsligt och tomt. Kylan trängde in i alla vrår. En tunn hinna av is hade bildats i badkaret. Hon hade börjat anta en lätt blåaktig ton. Han tyckte att hon såg ut som en prinsessa där hon låg. En isprinsessa. Golvet han satt på var iskallt, men kylan bekymrade honom inte. Han sträckte ut handen och rörde vid henne. Blodet på hennes handleder hade för länge sedan stelnat. Kärleken till henne hade aldrig varit starkare. Han smekte hennes arm, som om han smekte den själ som nu flytt kroppen. Han vände sig inte om när han gick. Det var inte adjö, utan på återseende. I debutromanen Isprinsessan förlägger Camilla Läckberg handlingen vintertid till sin hemort Fjällbacka och låter morden växa fram ur småstadsandans sämre sidor. Hon tecknar ett porträtt av ett slutet samhälle där alla, på gott och ont, vet allt om varandra och där det yttre skenet har stor betydelse. Något som under fel omständigheter kan bli ödesdigert…"