Den kalla elden

Idag har jag varit hemma från jobbet med en jobbig förkylning. Då är det underhållningsläsning som gäller. Jag plockade fram en ny bok av min gamla deckarfavorit Arnaldur Indridason. I Den kalla elden åker Erlendur tillbaka till sina hemtrakter. Han kan inte glömma sin yngre bror som försvann på fjället som barn och aldrig återfanns. De blev båda två fast i en snöstorm. Erlendur hittades, men inte brodern och sorgen och skuldkänslorna över det har följt honom hela livet. Desperat försöker han hitta nya ledtrådar till vad som hände med brodern.

Samtidigt börjar han nysta i ett gammalt fall med en ung kvinna som också försvann i ett oväder för att aldrig återfinnas. Gamla sår rivs upp vartefter Erlendur kommer närmare sanningen i de båda fallen.

Det här en spännande deckare, men det är också en vacker skildring av sorg och saknad. Som vanligt utspelas berättelsen med det karga, ogästvänliga, men vackra isländska landskapet som fond. Eller kanske i den här boken, som en högst närvarande huvudperson.

Jag gillar, så klart! Det är aldrig roligt att vara sjuk, men när man får tillbringa dagen i sällskap av Arnaldur och Erlendur, så är det inte så illa ;)