En styvmors dagbok

Kanske känner ni till En hondjälvuls liv och lustar av Fay Weldon? Jag tror inte att jag har höra talas om henne sedan dess, men så hittade jag den är i den lilla pockethyllan på ICA. Det är lätt att tro att det bara är vilken "chick litt"-bok som helst, men En styvmors dagbok är lite mer än så.

Så här står det på baksidan:
"En styvmors dagbok handlar om Sappho, ung begåvad manusförfattare, som gift sig med nitton år äldre änklingen Gavin och blivit styvmor till hans två barn. Något som får ödesdigra konsekvenser. För att undvika en gruvlig konflikt med sin styvdotter lämnar Sappho sina dagböcker i sin mors vård, med uppmaningen att INTE läsa dem.Vilket modern Emily naturligtvis gör, hon är Freudiansk psykoanalytiker och tar uppmaningen som en invit."

Den här boken är smart, rolig och absurd. Kul läsning.

Potensgivarna

Jag blev tipsad om den här boken på tal om "feel good"-läsning och hittade den i en loppislåda på Amensty någon dag senare.

Karin Brunk Holmqvists Potensgivarna är en bok fylld av värme. Tilda och Elida Svensson är "hemmadöttrar" i 70-årsåldern och de lever ett stillsamt liv i sitt gamla föräldrahemmet i Borrby. För att få pengar till att installera vattentoalett startar de startar en firma som säljer potensökande medel ...

Det är en bok som man ler hela vägen igenom. De två systrarna är helt obetalbara!

Jag måste nog kolla efter fler böcker av författaren.

Bokbytesdags!

Nu har jag anmält mig till det sommarsköna bokbytet hos En bok om dagen. Har du?

Svenska deckare

Tänk att bara för några år sedan så läste jag inga deckare alls. Jag hade väl läst någon och bestämt att det inte var något för mig. Jag vet inte vad det var som fick mig att testa igen, men nu läser jag periodvis massor av deckare

I Anna Janssons deckare vet man alltid vad man får och jag gillar det. Först när givaren är död är den tionde boken med polisen Maria Wern som huvudperson.

"Natt efter natt ger sig Frida Norrby ut för att söka och gräva efter de kartor hennes döde make lämnat efter sig i sitt bankfack i jakt på en hemlighet som kan skriva om Sveriges historia, till och med förändra världen. Somliga anser att hon blivit förvirrad och paranoid. Men en natt brinner hennes hus ned. En distriktssjuksköterska försvinner spårlöst. Hon var den sista som såg Frida innan branden."

Jag gillar Gotlandsmiljön och att lite från de tidigare böckerna följer med. Nu var det också ett tag sedan jag läste en Anna Jansson-deckare (man ska inte läsa för många i rad) så jag tyckte den här var riktigt spännande.

Ännu mer spännande, även den i Gotlandsmiljö, är Mari Jungstedts Den dubbla tystnaden. Jag har tidigare varit mer för Anna Janssons böcker än Mari Jungstedt, men den här var riktigt bra.

En grupp vänner, grannarna sedan länge, beger sig till Bergmanveckan på Fårö. Efter Fårö ska de till den isolerade Stora Karlsö. Förväntningarna är höga. Men snart inträffar en dödsolycka, som (så klart!) visar sig vara ett mord. Sakta börjar en del fula hemligheter från det stilla villakvarteret att uppdagas.

Lite svartare, lite grymmare och lite mindre väntad upplösning.

Mons Kallentofts böcker utspelas inte på Gotland utan i Linköping. Höstoffer är den tredje i en svit av fyra årstidsdeckare. Den sista har precis kommit ut inbunden.

Advokaten Jerry Petersson hittas död i vallgraven till det slott han nyss köpt av den högadliga familjen Fågelsjö. Ryktet säger att de inte alls ville sälja, så misstankarna riktas åt deras håll. Kriminalinspektör Malin Fors utreder mordet, men borde egentligen ta bättre hand om sig själv och sin dotter.

Kallentoft har en speciell berättarteknik där mordoffren finns med som en röst i boken och leder på sätt och vis poliserna i rätt riktning. Det kunde vara konstigt, men det fungerar. I den här boken har huvudkaraktären Malin Fors det minst sagt jobbigt med sig själv och man får lust att ropa "skit i jobbet" flera gånger åt henne.

Kallentoft är nog den skickligaste författaren av dessa tre deckarförfattare jag läst. Eller så har han bara inte skrivit lika många så det blivit rutin, men detta är lite mer än en dussindeckare.

Ja, det var tre deckartips på en gång. Alla bra på sitt sätt. Alla perfekt sommarläsning.

Kan du säga schibbolet?

Jag gillade Marjaneh Bakhtaris förra bok Kalla det vad fan du vill och blev heller inte besviken på Kan du säga schibbolet?

Familjen Abbas bor i en gul villa utanför Malmö och beter sig inte alls som en "vanlig" invandrarfamilj. De har ju till och med städerska! Men nu vill äldsta dottern Parisa absolut åka till släkten i Tehran (och skaffa bättre betyg på ett projektarbete. Mamma Nouhsin tvärvägrar och pappa Mehrdad håller med. Lillasyster Baran är helt ointresserad av Iran och vill bara lyssna på sin iPod inpluggad. Men hur det än är så hamnar både Parisa utan också en vettskrämd Baran på plats i Tehran. I Sverige pågår mångkulturåret och saker och ting är på väg att ändra sig för Mehrdad.

Det är en väldigt rolig bok som får läsaren att både skratta och tänka till! Rekommenderas.

Gör vad ni vill med mig

Jösses, vissa böcker får man verkligen kämpa med. Jag var nästan på väg att uppfylla mitt eget nyårslöfte, men det kändes surt att ge upp en bok av Joyce Carol Oates. Men jag kanske får erkänna att Gör vad ni vill med mig är den första av Oates böcker som inte tilltalat mig alls.

Huvudpersonen Elena är redan som barn för vacker för sitt eget bästa. Hon blir kidnappad av sin far och hennes mor utnyttjar henne som barnmodell. När hon blir (knappt) vuxen gifter henes mamma bort med en mycket äldre, förmögen man som ser henne som ytterligare en klenod till sin samling. Hon skildras som ett ting, som ett vackert skal utan känslor och det är nog så hon upplever sig själv också. Men så träffar hon en man som kommer från en värld främmande från hennes egen. De inleder ett komplicerat förhållande.

Problemet för mig är att den nya relationen nog ska vara den katalysator som får Elena att ifrågasätta sin tillvaro. Men jag tycker inte att hon ifrågasätter någonting utan bara låter ytteligare en person diktera hennes liv. Dessutom fattar man inte attraktionen dem emellan alls. För mig utvecklas inte huvudpersonen det minsta - det räcker liksom inte med att klippa sitt hår någon gång på de sista 30 sidorna och ta ut skilsmässa på slutet.

Oj, nu avslöjade jag hur det går, men ni vill nog inte läsa boken i alla fall.

Sommarens söta

För ganska länge sedan fick jag bakboken Två systrars söta i present. Det är en otroligt vacker bok, så även om man inte bakar något ur den är det väldigt trevlig att bläddra i (men jag har använt den).

Boken Sommarens söta har jag fingrat på många gånger och jag tror jag gett bort de i present, men aldrig skaffat en egen. Idag slog jag till. Jag har hört rykten om att hallonpannacottapajen i den är helt oslagbar. Få se bara när jag kommer mig för att testa.

Fjärilen i min hjärna

Anders Paulruds bok Fjärilen i min hjärna är en bok som gör ont att läsa, som berör. Paulrud skriver ner tankar om den cancer som han vet innebär slutet för honom. Det är inte en bok om kampen mot cancer, utan mer ett bokslut, en dagbok. Det är heller ingen bok om att acceptera sjukdomen. Paulrud vill leva och är inte på något sätt besegrad. Han är uppkäftig mot sjukdomen och utmanar den genom att tända ännu en cigarett ...

En tunn bok, men ingen bagatell.

Midnight Fugue

Reginald Hill är en favorit bland deckarförfattare och jag blev inte besviken på Midnight Fugue. Andy Dalziel och Peter Pascoe i högform som vanligt.

Jag saxar lite:

"Gina Wolfe kommer till Mid-Yorkshire i sökandet efter sin försvunne make som antas vara död. Hon vänder sig till Andy Dalziel för att få hjälp. En journalist anar att det scoop han i flera år drömt om har landat i hans knä. En kvinnlig assistent till en parlamentsledamot misstänker att hennes chef döljer skelett i garderoben. En hänsynslös affärsman gör allt för att se till att hemligheter i det förgångna fortsätter vara dolda. Flera berättelser, två omaka kriminalkommissarier som försöker förstå hur allt hänger ihop och en klocka som obönhörligt tickar på."

Ja, ni förstår upplägget. Klassisk kriminalroman, men väldigt brittiskt. Och väldigt bra.

Norwegian wood

Efter att ha läst Sputnik Sweetheart blev jag sugen på att läsa om min gamla Haruki Murakami-favorit Norwegian Wood. Jag minns att jag berättade om boken för en kompis förra gången jag läste den. Jag sa att jag inte kunde berätta vad den handlade om, men att jag inte ville att den skulle ta slut. Det är något med stämningen och språket i den som gör att man vill stanna kvar i den trots att den är mycket sorglig.

Huvudpersonen Toru, hans stora kärlek Naoko, deras bräckliga kärlekshistoria. De är gamla barndomsvänner som träffas på nytt av en slump. Men då tas Naoko in på ett vårdhem för psykiskt sjuka. Toru vänta, skriver brev och de träffas under några få korta besök.

Lågmält utan att undvika de svåra. Kroppsligt men aldrig förfulat. Komplicerat och vackert.

Jag läser om och jag tycker om - den här gången också!

Den väntade

Den här boken fick jag i min julklappspåse och jag läste den ganska snart efter jul, men jag har inte kommit mig för att blogga om den tidigare: Kathleen McGowans Den väntade. Temat var mycket lovande:

Huvudpersonen Maureen Paschal ska skriva en bok om berömda kvinnor genom tiderna. Hon kommer en stor hemlighet på spåren - en hemlighet som många dött för. Hon upptäcker en mystisk profetia om "den väntade" och vem den syftar på och snart svävar hon själv i livsfara.

Det är alltså en variant på myten om Maria Magdalena som Jesus hustru och moder till hans barn och att hon är det heliga blodet ("sang real", den heliga gralen) som har fört Jesus blodsband.

Det står att boken ska vara "andlöst spännande", men tyvärr tycker jag aldrig att den blir det. Jag tycker den är stökig och inte särskilt engagerande. Jag ville gärna tycka om den, jag gillar det historiska temat och ett bra och spännande "pussel" är alltid kul. Men jag känner inget för huvudpersonen och jag gillar inte det övernaturliga temat. Tyvärr :(

De dödas bok

Jag har inte tidigare läst någon kriminalroman av Patricia Cornwell och efter De dödas bok kommer jag nog inte att läsa några fler. Jag gillade faktiskt inte alls den här boken. Den var dåligt berättad, det var svårt att hålla isär personerna, svårt att förstå varför de agerade som de gjorde och det blev aldrig spännande. Jag har dessutom helt glömt vad den handlade om så den lämnade verkligen inga spår.

Hoppa över den!

Loppisfynd

Det märks inte här på bloggen, men jag har kommit i ett läs-stim. Jag läser snabbt och kanske minns jag inte böckerna så bra sedan. Då är det tur att man kan fynda böcker på loppis. I helgen fick dessa följa med mig hem från Amnestys bokloppis. 30 kr gick kalaset på.

Dead until dark

Jag drabbades ju (som så många andra) av vampyrfeber när jag läste Twilight-serien och nu tittar vi på True Blood på onsdagkvällar. Jag läste första boken om Sookie Stackhouse för ett tag sedan. Charlaine Harris är väldigt produktiv och Dead until dark är den första i en lång rad vampyrböcker. Den är också grunden för den första säsongen av TV-serien.

Det här är lättsamma bladvändare och lite kul underhållning för stunden. Det är lite som en blandning av en dålig deckare och en Harlequin-roman, men med mer blod och sex. Jag tycker kanske att TV-serien gottar sig lite onödigt mycket i blodet och sexscenerna. Det funkar bra i böckerna ändå.

Men allra bäst är ändå signaturmelodin till True Blood.

Boktjuven

Det är så härligt att läsa en riktigt bra bok! Boktjuven av Markus Zusak är en sådan. Den utspelas i Tyskland under andra världskriget och skildrar flera verkligt gripande människoöden. Huvudpersonen heter Liesel Meminger, men den som berättar historien är Döden.

När nioåriga Liesel Memingers plockar upp en bok på marken bredvid sin lillebrors grav förändras hennes liv - det är den första bok hon stjäl. Henes fosterpappa lär henne att läsa och hon längtar efter fler böcker. Med hjälp av sin vän Rudy stjäl hon de hon kommer åt. Hon läser högt för grannarna när de sitter i skyddsrummen och för den judiske man som gömmer sig i familjens källare och håller modet uppe på dem alla.

Döden har mycket att göra under den här tiden, men tar sig tid att studera och berätta om Liesel och människorna i hennes närhet med stor respekt och ömhet. Det här är en bok som får läsaren att tro på det goda hos människan trots allt elände.

Rekommenderas varmt!

Askungar

Jag tog en bok i hyllan på Pressbyrån i förbifarten och hittade utan att veta om det en väldigt bra deckare. Askungar är Kristina Ohlssons debut och den får mycket beröm i baksidestexterna. Välförtjänt dessutom, för det var riktigt spännande och inte förutsägbart. Även om en del karaktärer är lite typiska så som de ofta är i polisdeckare. Jag saxar lite om handlingen från baksidan:

"En liten flicka försvinner från ett x2000-tåg som just rullat in på Centralen i Stockholm. I en annan del av Sverige lever en ung kvinna gömd, rädd för att en dag återfinnas av mannen som hon först trodde var den prins och befriare som hon sedan barnsben väntat på. Hon vet bättre än någon annan varför flickan är försvunnen.

Polisutredningen leds av kommissarien Alex Recht, den ivrige kriminalinspektören Peder Rydh och den civilanställda utredaren Fredrika Bergman, hon som skulle bli violinist men istället hamnade inom polisen.

Samtidigt växer fallet och kantas av utstuderad ondska. Hur mycket tid har de egentligen på sig innan han gör sitt nästa drag? Och vem är kvinnan som likt en skugga figurerar i utredningens utkant? Är det henne man måste finna för att få den sista pusselbiten att falla på plats?"

Det enda som jag irriterade mig lite på var att författaren envisades med att skriva att barnet som rövades bort blev skaplerat, när hon i själv verket "bara" fick huvudet rakat. Det är ändå en viss skillnad.

Det är redan fler böcker på gång och det kändes som att det lämnades öppning för det i Askungar. Författaren lägger mycket tid på att etablera karaktärerna i utredningsteamet.

I Norge går bokhandlarna ut stort med att man ska läsa "påskekrim" och om man känner sig lite norsk i påsk så passar den här boken alldeles utmärkt.

Livet är kort, Rytkönen är lång

I min julklappspåse fick jag den av Arto Paasilinnas böcker som jag saknade. Livet är kort, Rytkönen är lång är en bok precis sådan man tänker sig en Paasilinna-bok. Det är en skruvad berättelse, färgstarka karaktärer och det är gott om mat och sprit.

Det gamla lantmäterirådet Taaveti Rytkönen råkar hamna i baksätet på en taxi, men han kommer inte ihåg vad han heter eller var han bor. Däremot minns han en hel om hur det var under kriget då han var pansarsoldat. Men taxichauffören Seppo Sorjonen känner sympati för den gamle mannen och har inget emot att köra runt honom i Finland på en strapatsrik färd. Så småningom utvecklas en vänskap mellan de två männen då de gör allifrån att ödelägga en hel bondgård till att fälla en flock tjurar med gevär och koka korv på dem.

Finskt gemyt :)

Sputnik Sweetheart

En del författare skriver så rasande vackert. Haruki Murakami är en av dem. Språket är känsloladdat och sparsmakat på samma gång. Sprött men ändå kraftfullt. Och det spelar egentligen ingen roll vad boken handlar om. Man vill bara vara kvar i den värld han skapar. En av mina tidigare favoriter av författaren är Norwegian Wood, men den får hård konkurrens av Sputnik Sweetheart.

Handlingen är som sagt inte det viktigaste med den här boken, men karaktärerna är intressanta. Den ruffa Sumire som mer än något annat vill blir författare. Hennes vän K som alltid finns där för Sumire och som i hemlighet är förälskad i henne. Miu, den äldre kvinnan som Sumire i sin tur blir förälskad i. Ett mystiskt försvinnande gör att personernas historia vävs ihop. Det är inte ett triangeldrama, utan en berättelse om kärlek och om vilsenhet.
Och så språket!

Jag tyckte riktigt, riktigt mycket om den här boken.

Stormland

Hallgrímur Helgason skrev för några år sedan boken 101 Reykjavik - en bok som sedan också blev film. Jag är verkligen förtjust i både boken och filmen och blev därför väldigt glad när jag fick hans nya roman Stormland i julklapp. Jag väntade ganska länge med att läsa den för jag ville känna att jag hade tid att läsa den om den var lika bra som den andra.

Kanske hade jag för höga förväntningar, men jag gillade inte alls boken tyvärr. Jag förstår att huvudpersonen Bödvar - en synnerligen självgod och bitter typ - inte ska vara en person som man sympatiserar med, men för att man ska känna för en karaktär måste det ändå finnas någon förmildrande omständighet i dennes personlighet. Så känner jag inte här. Han är bara irrationell och egoistisk och det är svårt att hålla intresset uppe för berättelsen.

Inte heller föstår jag helt och hållet vad Helgason vill berätta med sin roman. Det står att det är en "ironisering av sårad manbarhet och medialiseringen av våra liv", men det är i så fall inget jag kan realtera till.

Jag får läsa om 101 Reykjavik istället.

Ingen bokblogg precis ...

Det går långsamt med läsningen just nu och ännu långsammare med bokbloggandet. Det slog mig att jag inte skrivit om en enda bok sedan årsskiftet!

Nåväl, det ska jag snart råda bot på. Så länge kan ni snegla i listan till vänster för några boktips.