Susanna Alakoskis Augustprisbelönade Svinalängorna har legat på sängbordet ett tag medan jag har kämpat med Pamuk. När jag nu äntligen fick läsa den var det en lättnad - språket flöt och det var ett driv i boken. Så trevligt det är att läsa sådana böcker! Men den socialrealistiska skildringen av Leenas uppväxt i Ystad med alkoholiserade föräldrar är ingen lättsam eller trevlig historia, men någonstans mitt i misären finns en härlig humor och självdistans.
"Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag. Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna. De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas. Leena, hennes syskon och vänner kastas i skrämmande ryck mellan perioder av skenbar ordning och fullkomligt kaos, och när boken är slut har vi tagit del av en skakande berättelse om klassamhälle och barns utsatthet och överlevnadskraft."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar