Vi listar 2020

En gammal Kulturkollotradition är att lista kulturåret och vi är några som fortsätter med den traditionen på våra egna bloggar. Du hittar liknande listor hos Helena på Fiktiviteter, Linda på Enligt O, Anna på Och dagarna går, Lotta på Hyllan och Fanny på Litteraturkvalster och småtankar.

Låna gärna kategorierna, lägg till och ta bort och skapa din egen lista!

Årets klassiker: Det är ju inte en klassiker i den rätta bemärkelsen kanske, men Madeleine Millers Kirke hanterar det klassiska berättelsen om gudinnan Kirke och hjälten Odysseus på ett nyskapande sätt.
Årets kvinnokamp: Lisa och Lilly av Mian Lodalen
Årets sorgligaste: Att vi bestämde oss för att lägga ner Kulturkollo. Det var ett tufft beslut, men när inte tiden eller energin finns längre och ingen vill göra ett halvdant jobb så var det ändå det bästa beslutet.
Årets gapflabb: Jag har nog tyvärr vare sig läst eller sett något riktigt, riktigt gapflabbsroligt på hela året. Synd. Det här året hade ju det verkligen behövts.
Årets historiska: Sparven av Elisabeth Östnäs är en stark och välskriven berättelse som utspelas i mitten av 1700-talet. Den handlar om en dödgrävardotter som efter sin fars försvinnande följer med sin mor till Värmdö för att leva tillsammans med en kristen sekt.
Årets obehagligaste: Jag läste Alla skulle bara veta av Ulric Alstermark i somras. Det är en psykologisk spänningsroman som är riktigt så där krypande obehaglig. Fast på ett bra sätt.
Årets dystopi: Jag läste precis ut Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert och det var en riktigt otäck dystopi.
Årets nya bekantskap: Karin Erlandsson och hennes fina barnböcker har varit en väldigt trevlig bekantskap detta året. Vi har läst både serien Legenden om ögonstenen och julkalenderboken Nattexpressen med stor behållning för hela familjen.
Årets tegelsten: Blodsbunden av Augustin Erba (537 sidor)
Årets faktion: Jag läser inte alls mycket i denna genre, men jag har läst Ålevengeliet av Patrik Svensson, så det får bli den.
Årets sämsta: Kan vara Rolf av Malin Lindroth, en bok som jag vare sig tyckte om eller förstod mig på.
Årets memoar: Ninni Schulmans Flickebarn nr. 291 var stark och berörande.
Årets återseende: Det är alltid lika trevligt när Kjell Westö släpper en ny bok och jag läste Tritonius med nöje.
Årets huvudperson: För mig måste det nog ändå bli Jana Kippo i Karin Smirnoffs trilogi. 
Årets filmupplevelse: Tja, det har ju inte blivit många biobesök precis, men i somras när restriktionerna lättade lite tillfälligt gick jag och barnen och såg Pixarfilmen Framåt som var både fin och rolig.
Årets möte: Jag är så glad att jag hann träffa en helt gäng bokvänner på läsretreatet i Varberg i månadsskiftet januari/februari. Ett år då alla andra bokaktiviteter, resor och umgänge blev inställda är det ett fint minne att leva på.
Årets magplask: Hela det här året känns väl som ett enda stort magplask ...
Årets lyckopiller: Om man kan säga att en skilsmässoroman är ett lyckopiller så är Jag borde sagt det först av Annika Wall det. Det är alltid roligt att läsa smarta och rappa romaner.
Årets läskigaste: Frida Andersson Johanssons skräckroman Ek om regalskeppet Vasa var riktigt, riktigt otäck.
Årets debut: Det måste väl ändå vara Samlade verk av Lydia Sandgren som har knockat alla recensenter och som kammade hem årets Augustpris i den skönlitterära kategorin. Jag har dock inte själv läst den ännu.
Årets pristagare: Jag är väldigt glad att Elin Anna Labba fick Augustpriset i fackbokskategorin för Herrarna satte oss hit.
Årets överskattade: För mig var det nog tyvärr Fjärilsvägen av Patrik Lundberg som jag inte alls levde upp till vare sig till mina förväntningar eller till det ros den fått i media.
Årets underskattade: Nu är den ju skriven 2019, men jag läste den i år och jag tycker inte Augustin Erbas roman Snöstorm alls har fått tillräckligt med uppmärksamhet. Språket är fantastiskt. Läs den!
Årets scen: Så mycket scenkonst har det ju inte heller blivit, men vi hann gå och se Malmö Operas otroligt fina uppsättning av Skönheten och odjuret precis innan pandemin stänge allt.
Årets TV-serie: Strålande bra Kärlek och anarki är självskriven här!
Årets titel: Kanske Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Den fick utmärkelsen Årets bok och har sålt i stora mängder världen över, men den delar också bokvärlden där många hyllar den, men där nästan lika många andra tycker den är skräp.