Men frågan är om inte kortromanen är ett optimalt format ändå? Där novellen kanske måste stressa fram sitt början-mitt-slut eller bara ge läsaren ett (förvisso ofta skickligt skrivet) brottstycke ur berättelsen, kan kortromanen leverera en välkomponerad och avslutad historia som ändå är tillräckligt kort för att kunna njutas i en enda obruten sittning.
För ett par helger sedan hade jag lyxen att kunna ägna Inertia av Johan Daisne ett par timmars obruten tid.
Den flamländske författaren skrev Inertia redan 1950, men den blev översatt till svenska först 2021.
Vår huvudperson, en namnlös man, är på väg hem med tåg efter att ha föreläst i en närliggande stad. Det är en resa han gör ofta och omständigheterna och medpassagerarna är bekanta inslag i hans vardag. Han slumrar till en stund och vaknar upp för att märka att alla i kupén sover, tåget är nedsläckt och hans klocka verkar ha stannar på halv sju.
Han smyger försiktigt ut ur kupén för att tända en cigarr och upptäcker att alla passagerare sover och att alla klockor har stannat. Så småningom stöter han på en annan person som är vaken, en äldre professor och de får senare sällskap av den unge studenten Val.
När tåget stannar för en stund, tar det beslutet att kliva av det märkliga tåget och försöka ta sig till närmsta stad. Tillsammans vandrar de tre över ett mörkt fält mot några glimmande ljus i fjärran som aldrig tycks komma närmare. De talar om filosofi, om livet och om "inertia" - ett begrepp inom naturvetenskapen som beskriver tröghet hos objekt.
Kanske är det ungefär här i berättelsen som läsaren får bekräftat sina misstankar om vad som egentligen har hänt med tåget och de tre följeslagarna, men jag lämnar det åt er att upptäcka själva.
Daisnes skönlitterära verk säga ha introducerat den magiska realismen i den flamländska litteraturen, men där den sydamerikanska motsvarigheten ofta slår över till "mustig skröna", håller Daisnes magiska realism till en stillsammare ton. Karaktärerna i boken förundras över situationen, men tar det med jämnmod och blir inte rädda. De finner trygghet i att allt har en orsak och en verkan.
Slutet är ett uppvaknande så att säga - på vissa sätt bokstavligt och på andra sätt bildligt då de sista eventuella tvivlen om vad som utspelats skingras.
Ibland kan jag tycka att de akademiska utläggningarna är lite långrandiga och jag vill åter till det som driver handlingen framåt. Å andra sidan är det något lite rogivande och nästan trivsamt över både samtalet och de tre männens promenad över det mörka landskapet.
Det här är en intressant bok och jag tycker om att befinna mig i den här berättelsen.
En bok som är väl värd att lägga ett par timmars obruten tid på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar