lördag 15 juli 2017

Mitt namn är Lucy Barton


En del böcker vill man verkligen gilla, men så blir det bara ett stort "jaha" när man slår igen boken. Mitt namn är Lucy Barton av Elisabeth Strout var inte direkt dålig och den var för all del lättläst, men jag blev aldrig berörd och kände inte med huvudpersonerna och det är ganska konstigt, men tanke på bokens tema.

Huvudpersonen Lucy Barton återhämtar sig efter en operation och får besök av sin mamma, som hon inte har talat med på många år. De här kvinnorna har många saker att reda ut, men möts aldrig i samtalet. Om boken står det : "strax under ytan finns all spänning och frustration som genomsyrat deras relation".

Jag känner det inte tyvärr. Berättarrösten är extremt distanserad och det är nog det som gör att den inte når fram till mig.

Jag kryssade "En med gult omslag" i min läsutmaning #sommarbingo2017

Mitt namn är Lucy Barton
Författare: Elizabeth Strout
Förlag: Forum (2017)
ISBN: 9789137149356
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris

2 kommentarer:

  1. Samma känsla har jag haft några gånger, man vill verkligen känna något, särskilt om man läst om boken att den skall ge en stark läsupplevelse. För mig var den här en sådan upplevelse. Jag gillade den neutrala tonen genom boken, för mig blev det en ännu starkare upplevelse. Som om det var ett sätt för både mor och dotter att försöka hålla ifrån sig de alltför starka upplevelserna/sorgen/bitterheten. Men det var en bok som blev starkare för mig när jag inte läste den, när jag inte kunde sluta tänka på vad de olika karaktärerna egentligen varit med om. Intressant är det, hur personligt det är med läsning.

    SvaraRadera
  2. Jag blev också lite fundersam av den här boken
    http://violensboksida.bloggplatsen.se/2017/06/01/11445602-strout-elisabeth-mitt-namn-ar-lucy-barton/

    Bra men lite egendomlig.

    SvaraRadera