Temasommar: Jag lever, tror jag

Jag lever, tror jag är Christine Lundgrens debutroman. Den handlar om Kim som, en vanlig jävla tisdag i trean på gymnasiet, får veta att hennes bästa vän Moa är död. Kims värld rasar samman. Moa körde in i ett träd och nu finns hon inte mer. Hur kan det vara på riktigt? Och var det verkligen en olycka?

Genom korta anteckningar får vi följa hur Kim försöker handskas med att Moa inte finns längre. Kims sorg är skildrad väldigt naket och ärligt. Författaren låter henne få vara både arg och elak och sörja på sitt sätt.

Vi får ta del av Kims förtvivlade frågor kring omständigheterna runt olyckan - varför satte sig Moa i bilen när hon hade druckit? Och varför fanns det inga bromsspår på olycksplatsen?

Vi får följa med Kim på nattliga besök på kyrkogården, för på dagen klarar hon inte av att besöka Moas grav. På kyrkogården träffar hon Stig som sörjer sin fru Anna och som precis som Kim besöker graven på natten. Kim och Stig finner varandra i sorgen och mellan dem utvecklas en väldigt fin vänskap.

I 218 dagar följer vi Kim och där någonstans börjar hon känna att hon kanske klarar av att fortsätta leva utan Moa.

Jag tycker verkligen om berättargreppet i den här boken, det är mycket skickligt. "Jag lever, tror jag" är en mycket fin bok om sorg och att våga leva - en bok som griper tag och berör.