Marina

En kväll när det var strömavbrott här hemma hade jag precis börjar läsa Marina av Carlos Ruiz Záfon på min platta och jag kände mig tacksam över att jag investerat i fodralet med tillhörande läslampa. Den mystiska boken passade också bra i lässtämning en kulen vinternatt.

Boken tar med läsaren till ett mörkt och mystiskt Barcelona, där märkliga saker händer och mystiska varelser kommer till liv i mörkret.
Det börjar med att Óscar går in i ett till synes övergivet hus,. Huset är inte obebott, utan där bor Marina och hennes far. Óscar fascineras av den mystiska flickan och Marina tar med honom till den närliggande kyrkogården, där en beslöjad kvinna en gång i månaden lägger en ros vid en namnlös gravsten innan hon försvinner igen.

En dag bestämmer Marina och Óscar sig för att följa efter den hemlighetsfulla damen. Hon beger sig ner i djupet av stadens underjordiska labyrint. Där börjar deras äventyr.

Det är svårt att förklara handlingen i boken sedan, för den är i sanning mycket märklig. Läskig och suggestiv, och kanske ingen för den mörkrädde. Jag gillade den drömska stämningen och att man inte får svar på precis alla frågor.

Jag har tidigare läst och tyckt mycket om Vindens skugga, Ängelns lek och Himlens fånge av samma författare.