 |
| Rec.ex. från Berghs - tack! |
Jag har ju tidigare läst (och älskat!) Kungadottern och Krigstid och det känns nästan omöjligt att skriva om slutet av serien utan att spoilra de första böckerna, så har du inte läst dem, så gör det först innan du läser vidare här.
I den här boken reser Turid till irernas rike tillsammans med Unna och sin nyblivne make Frode. Där ska de försöka värva krigare som kan hjälpa deras hemby mot varjagernas härjningar. De hamnar i Dyflin, som är irernas stora handelsby där många nordmän har slagit sig ned. Kontrasterna är stora jämfört med det hon är van med och det blir en svår omställning både att hitta sin plats där och att vänja sig vid livet som hustru till Frode.
Turids forna träl Unna är nu en fri kvinna och hon är nu i sitt hemland och söker sina rötter. Hon hittar en väg som skiljer henne mer och mer från Turid och hon tycker det känns som om vännen glider ifrån henne.
Själv får hon inblick i en annan andevärld och irernas gudinnor är helt olika de hon tidigare känner till. Här finns en mild gudinna och en krigsgudinna - vem av dem erbjuder den rätta vägen?
Jag upplever den här boken som lite långsammare i tempot och lite mer eftertänksam än de tidigare, men det är kanske inte så konstig. Turid är mognare och har varit med om mycket. Nu går hon in i en annan fas i livet. Sedan lämpar det sig också väl i slutet av berättelsen med lite mera reflektioner och avsked. Jag tycker om det! Och författaren skriver även nu med samma omsorg om detaljer och med en nyanserad bild både av hur livet vid den här tiden kunde te sig och av människorna som levde då. Porträttet av Turid är mångsidigt, starkt och verkligt intressant.
Det har varit en ren njutning att följa Turid på hennes resa och jag rekommenderar hela den här serien varmt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar