 |
| Rec.ex. från Sofi Poulsen förlag - tack! |
Nej, istället är det en kanin som är huvudpersonen. Vad han heter får vi egentligen aldrig reda på, men vi vet att den i alla fall inte heter Engelbrekt. Hans bästa kompis heter däremot Kevin Montenegro och är en ekorre. En ganska tankspridd ekorre.
Kaninen har hittat ett trivsamt bo vid det 18:e hålet på en golfbana. Där har han egentligen allt han behöver, utom möjligen en liten kaninflicka som kunde bo där med honom. I väntan på en hjärtevän ägnar sig kaninen åt att mumsa blad och att samla på golfbollar. Han har en riktigt fin samling vid det här laget och nya bollar tycks dyka upp hela tiden.
En person som inte uppskattar kaninen eller hans intresse för golfbollar är Klubbmästaren som faktiskt är riktigt förbannad över att hans bollar alltid försvinner vid 18:e hålet. Han svär på att han ska lösa problemet med kaninen och de försvunna bollarna i god tid innan klubbmästerskapet.
Det här är en dråplig och rolig berättelse med ett högt tempo. Ett väldigt högt tempo - nästan lite galet högt faktiskt. Jag läste för min son (7 år) och vi uppskattade båda de små ingresserna som på ett kul sätt berättar vad kapitlet handlar om.
En sak som vi däremot gärna hade sett lite mindre av är berättarens ständiga inhopp i berättelsen. Jag kan uppskatta en berättande stil som har en närvarande författarröst som går in och bryter fiktionen och "talar" direkt till läsaren om det görs med måtta. I den här boken blir det tyvärr för mycket, för långt och för flamsigt, och det gör att vi som läser/lyssnat tappat bort den röda tråden i grundberättelsen. Efter ett tag bad min son mig att "hoppa över det där pratet".
Men på det stora hela så gillade sonen den här historien och vi hade riktigt skojigt när vi läste. Jag är ganska säker på att vi kommer att läsa den flera gånger.
En kaninhistoria
Författare: Thomas Årnfelt
Illustatör: Nicolas Krizan
Förlag: Sofi Poulsen förlag (2018)
ISBN: 9789198278705
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar