Bara någon att straffa

Bara någon att straffa är journalisten Kristofer Ahlströms debutroman och den har fått många lovord av både recensenter, andra författare och bokbloggare.

En ung man återvänder till Gotland när hans mamma har dött. Hon har tagit livet av sig och kanske var det sorgen över att behöva sälja familjegården på Fårö som fick henne att ta det drastiska steget. Nu ska en fastlänning ta över gården och mannen har tre veckor på sig att tömma huset.

Han tar med sig sin barndomsvän Jonas till gården som hjälp, men det är alltför tungt att rensa bland alla barndomsminnen. Istället ägnar de två de tryckande varma sommardagarna åt att cykla omkring på ön och återuppleva gamla barndomsminnen.

Sorgen efter mamman växer och en ilska över gamla och nya oförrätter blossar upp. Huvudpersonen i boken börjar känna att han måste få utlopp för dessa känslor och att han vill hämnas på något sätt.

Det är en märklig stämning i den här boken. Det är segt som sirap stundtals - ja, fast på sätt så man förstår att det är ett medvetet grepp hos författaren. Jag riktigt känner förlamningen hos huvudpersonen. En förlamning som dels beskrivs målande i den dallrande sommarhettan, dels i sorgen efter modern och saker som inte blev som de borde. Genom brottsstycken och till hälften uttalade saker få läsaren del av huvudpersonens barndom och en bild av hans mamma. Långsamt växer de uppdämda känslorna och det är uppenbart att något kommer att hända. Något obetänksamt. Något otrevligt.

Tyvärr får jag inte någon riktigt känsla för personerna i den här berättelsen. Det är något som aldrig går riktigt på djupet hos mig. Jag förstår inte riktigt var de kommer ifrån (som man säger) och varför de agerar som de gör.

Efter att ha läst så mycket om den, så förväntade jag mig så klart också mycket. Kanske ställer det till det. Jag tror dock att det är en bok som många skulle uppskatta, så råkar man komma över den tycker jag att man ska ge den en chans.