Vindsjälar

Mons Kallentofts grepp att skriva kriminalromaner där mordoffrens röst finns med i berättelse och i viss mån ledsagar polisernas arbete med att hitta förövaren, fortsätter i Vindsjälar. Det är den andra fristående boken i deckarserien som är inspirerad av de fyra elementen.

Fortfarande är det Malin Fors som är huvudperson och det är hon och hennes kollegor vid Linköpingspolisen som i den här boken utreder ett dödsfall på ett ålderdomshem. Malins dotter Tove sommarjobbar på hemmet och är den som hittar den gamle mannen död i sitt rum.

Snart står det klart att han inte dött en naturlig död, men vem vill den gamle mannen illa? Är det hans barn, som inte verkar ha något gott att säga om sin far? Är det chefen för vårdkoncernen som vill tysta mannens kritiska insändare om bristerna i vården på hemmet? Eller är det kanske ett barmhärtighetsmord?

Turerna är klassiska med ledtrådar som nystas upp lite i taget och sidospår som förvirrar. Malin kämpar inte bara med utredningen, utan med att hålla sig nykter och med att vara en bra mamma för Tove.

Mons Kallentoft får det att fungera. Den här gången också.

Jag har tidigare läst Vattenänglar, Den femte årstiden, Vårlik, Sommardöden, Höstoffer och Midvinterblot av samma författare.