Jag tar inte farväl

Idag tar den sydkoreanska författaren Han Kang emot Nobelpriset i litteratur. I april läste och konfererade vi på Kulturkollo om hennes senaste roman Jag tar inte farväl. Innan dess hade jag bara läst Den vita boken och den uppskattade jag väldigt mycket. Jag hade av någon anledning inte läst flera, men den här boken väckte mersmak.

Berättaren i boken är en kvinna i medelåldern. Hon har länge arbetat med en text som berättar om en massaker som skedde på ön Jeju 1938-39. Hon har svårt att släppa händelserna hon skriver om, men hoppas att det ska släppa när hon lämnat ifrån sig manuset. Tillsammans med sin vän Inseon har hon också planer att uppföra ett konstverk på ön, och som en del av konstverket filma när snön täcker det. 

Just snö genomsyrar hela boken och blir nästan en egen karaktär. Det är verkligen fascinerande med alla bilder som författaren målar upp med hjälp av snön.

Det är inte lätt att veta vad som är dröm eller sanning i den här boken, men jag tror att jag gillar det. Det skapar en magisk stämning och berättelsen utmanar läsaren på ett spännande sätt. Jag kände inte alls till massakern på Jeju och fick på så vis inblick i en för mig ny del av Koreas historia.